nigh film har jag sett fram emot att läsa sedan förra sommaren så det var med stor iver jag kastade mig över den när jag äntligen fick den köpt. trots att det är en ganska tjock bok (pocketversionen, som jag läste, är 602 sidor lång) så kändes det inte övermäktigt. främst för att texten bryts av bilder, tidningsurklipp och screenshots av hemsidor, men också för att den inte har ett överdrivet svårt språk.
boken började väldigt bra. den unga, mystiska ashley cordova, dotter till den kända filmregissören stanislas, dör plötsligt efter att ha hoppat/fallit ner i ett hisschakt. journalisten scott mccgrath, som sedan tidigare har varit väldigt intresserad av den tillbakadragna cordova-familjen, påbörjar en utredning av dödsfallet och träffar genom bokens gång ett gäng märkliga karaktärer som, oftast, motvilligt hjälper honom. och det är typ vad boken handlar om. ett gäng möten.
boken må ha börjat bra, men efter ungefär halva så började den vandra iväg åt ett håll som fick mig att tappa intresset lite. slutet var också en besvikelse. jag hade hoppats på en mer precis, kirurgisk berättelse, men istället blev den...inte slarvig precis, men ofokuserad. trots detta gillade jag den väldigt mycket och kan utan problem rekommendera den vidare åt andra som gillar ett bra mysterium.
room handlar om nyss fyllda fem-åringen jack och hans mamma som man bara får lära känna som ma. de bor i ett litet rum med bara några få möbler och hemgjorda leksaker och lever ett väldigt inrutat liv (på fler än ett sätt). de kan inte lämna rummet och den enda som kommer in är old nick. han kommer på nätterna när jack sover i garderoben och hämtar deras skräp och lämnar mat åt dem.
jack vet inget om omvärlden. det han ser på den gamla brusiga tv:n är för honom på låtsas och det enda som finns på riktigt är det som finns i rummet. hela boken är skriven med hans naiva röst och skildrar hans upplevelser från det att han fyller fem och är trygg och säker i rummet, hans värld, till att han får veta att det finns en värld utanför och hur det går när han och ma försöker ta sig ut i den.
i efterhand har jag förstått att det här är en väldigt hyllad och omskriven bok, men det visste jag inte om när jag läste den. jag kan dock mycket väl förstå varför den blivit så omtyckt, för den är väldigt bra. i korta stunder kunde jag tröttna lite på det barnsliga språket, men ganska snabbt kom jag över det eftersom det funkade så bra för det mesta. läs!
jag har ju redan skrivit lite kort om min hatet-upplevelse och det enda jag egentligen kan säga är att samma känsla fortsatte infinna sig under resten av boken. jag gillar att läsa böcker som får mig att känna starkt och den här gången var inget undantag.
jag tycker att alla borde läsa hatet, eftersom den ger en väldigt tydlig bild av sakers tillstånd just nu (boken är från 2013 så inget har ju precis förändrats sedan dess). den tar upp problem och orättvisor inom olika områden, inte bara kultur- och mediavärlden, och ger därför en nyanserad och rättvis bild av hur det faktiskt ser ut. det blir kristallklart (om man nu tvivlade) att samhället faktiskt inte är jämställt. att det finns tydliga samband mellan rasism, homofobi och anti-feminism. att feminism inte är en åsikt utan en nivå av kunskap.
sedan högstadiet har det pratats om kallocain och inte förrän nu, tio år senare, har jag kommit mig för att läsa den. det kan ju vara lite skrämmande med klassiker ibland. speciellt lite äldre klassiker. kommer språket vara förståeligt? kommer historien vara trist? jag vet inte varför jag fortsätter vara rädd för att läsa klassiker för jag älskar dem i princip alltid (undantag: processen). de är alltid välskrivna och intressanta trots att de har så många år på nacken.
hur som helst; jag trodde att kallocain skulle vara mer...episk. mer beskrivande. jag hade nog föreställt mig en tjockare bok som hade en mer utvecklad 'värld' där tillståndet (övervakningssamhället) och hur de hamnade där förklarades, men någon sådan förklaring fick man aldrig. kanske är jag skadad av alla moderna fantasy-böcker som alla har väldigt välutvecklade bakgrundshistorier, men jag saknade faktiskt det.
jag skulle nog säga att kallocain hamnar någonstans i mitten på en skala från 1-10. den var tyvärr ganska medelmåttig i mitt tycke. den var visserligen lättläst och relativt kort, men kändes ganska stökig. vissa partier kändes som om de kommits på i efterhand. och så var den full av stavfel också!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar