09 mars, 2014

jag skiter i vad du äter!

illustration av maira kalman.
vet ni vad jag är oändligt trött på? jo, matprat. prat om mat. förutom att jag, personligen, är så evigt och innerligt ointresserad av matlagning och recept, så tror jag att matpratet håller på att skada oss på djupet.
man får typ inte bara äta mat nuförtiden, utan allt ska kategoriseras och analyseras och visst kan man äta kolhydrater, men inte rent socker. eller visst kan man äta fett, men inga kolhydrater. eller visst äter man socker och fett och kolhydrater, men inte kött. eller så är man raw foodare och äter ingen uppvärmd mat. eller så räknar man kalorier. eller, eller, eller...
jag håller på att bli galen på alla dessa indelningar och på hur jäkla mycket det ska pratas om dem. det går liksom inte att undvika dem som modern människa. det pratas dieter på bloggar, i tidningar, på instagram, på tv, i radio - överallt! och det enda det gör är att skapa ångest. hur då?

1. för att det blir så många motsägelser. alla säger olika och forskning visar tydligen motsatta resultat från en dag till en annan. det går ju inte att göra rätt!
2.om man bestämt sig för en viss diet, men avviker så får man dåligt samvete. åh nej, jag åt en tårtbit! det här måste jag gottgöra för resten av veckan!
3. även om man lyckas hålla sig till sin diet har man ångest för att man är sugen på saker man inte 'får' äta.
4. vad som kanske börjar med att man undviker socker eskalerar ofta när man inser att kolhydrater omvandlas till socker i kroppen. och när man kommit så långt börjar man kanske tänka att det här med rött kött borde man ju sluta med. och när man ändå håller på kanske man slopar allt kött. och så vidare och så vidare i all ångest-evighet.
5. räcker det faktiskt med dieten? borde jag inte träna också? jo, det borde jag för det säger ju alla och herregud vad sugen jag är på glass! *bankar huvudet i väggen*

hur började allt det här? om det var något som var bättre förr så måste det ju ha varit förhållandet folk hade till mat. mat åt man för att bli mätt. man åt det som serverades och det som serverades var riktig mat som kom från jorden och djuren. inga halvfabrikat. inga färgämnen. och ingen kolhydratångest, fetträdsla eller proteinfixering. mat var mat var mat. men ju mer industrialiserad mattillverkningen har blivit, desto större har ångesten blivit. 
om man nödvändigtvis måste hålla på med en diet (vilket jag själv gör, femtio procent på grund av vana, femtio procent på grund av IBS/överkänslighet) så kan man väl skita i att prata om det. för det gör ingen något gott att hela tiden behöva ifrågasätta om man borde ha ätit det där kexet eller om man är en dålig människa som äter mjölkprodukter.

scarlett johansson tröttnar på frågor om hennes diet under en presskonferens.
en annan matrelaterad sak jag har funderat på, som också irriterar mig, är sättet som kvinnor ska förhålla sig till mat. nej, sättet som kvinnor måste förhålla sig till mat. tänk på varenda intervju ni någonsin läst/lyssnat på med en kändis. kvinnorna blir nästan alltid frågade om vilken diet de håller, hur de behåller formen och om vad som är deras 'guilty pleasure' (spyr). den enda gången män blir frågade samma sak är när de gjort en extrem kroppsförändring. ifall de gått ner mycket i vikt för en filmroll till exempel. först då är det tydligen intressant att veta vad en man följer för diet. och då är det ju inte, till skillnad från i kvinnornas fall, tänkt att inspirera eller framkalla dåligt samvete hos läsaren, utan att visa hur stora uppoffringar dessa män gjort för en roll. då ska man läsa och förfasas (och förtjusas) över att de gått hungriga i flera månader för konsten.
det sjuka är ju att kvinnliga skådespelare (om vi nu ska använda skådisar som exempel) håller på med sjuka dieter hela tiden. det är normalt. kvinnor måste hålla på med en diet för att platsa i normen för hur en kvinna på film ska se ut. och håller de inte på med dieter och är de inte supersmala så får de ofta spela 'den tjocka väninnan', 'den knäppa väninnan (som gillar mat)', 'den misslyckade väninnan (som äter sina känslor)' i stället. så valmöjligheterna blir: spela en intressant roll, men äta svinlite eller äta vad som helst och spela en tråkig, nedlåtande roll. kul. 
jag vet inte vart jag vill komma med det här. jag vill bara inte prata om mat längre. jag vill inte se en massa bilder på mat överallt som ger mig skuldkänslor för att jag istället för att ha ätit råris och grönsaker har ätit typ en kvarts kilo pasta med bara margarin på. jag vill bara äta mat, bli mätt, bli hungrig och sedan äta mer mat. jag vill inte dokumentera detta, inte diskutera det, inte ifrågasätta mina val. jag vill bara vara mätt och nöjd.

4 kommentarer :

fanny sa...

clap, clap, clap, clap claaaap!

ellen sa...

*joinar applåden, först lite tveksamt, sen allt mer entusiastiskt för att till slut brista ut i gråt*

Pappsen sa...

Det är någon annan som tänker i samma banor också.
Förutom du och jag och några till då alltså ;)

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/jamstalldhet/article18495704.ab

Unknown sa...

yay, mia skäringer! då är man i gott sällskap.