Quarter-Life Crisis

När det kommer till negativa känslor hjälper det oftast att sätta ord på dem för att bli av med dem. Detta gäller dessvärre inte min förintande, förtryckande, förbannade Quarter-Life Crisis.
Jag har märkt av känslan ett bra tag. Den har visserligen smugit sig på långsamt, men inte tillräckligt långsamt för att kunna undgå den. När jag tidigare rört mig genom vatten, som haft ett visst, men överkomligt, motstånd, dras jag nu ner i ett sirapstjockt djup. Rörelserna har nästan avstannat helt och sikten är, i bästa fall, grumlig.
Det är tjugosex dagar kvar till min tjugofemårsdag.
Det är värst på nätterna. Innan jag somnar ligger jag och andas som genom ett tjockt filter. Jag tänker på möjligheter som jag missat, omöjligheter som jag inte kan låta bli att drömma om och på det förflutna. På människor som jag sårat. De har klamrat sig fast och jag kan inte bli av med dem.
Jag lyssnar på gamla bekanta låtar med texter som jag kan utantill. Jag vill inte behöva anstränga mig för att lista ut vad de sjunger. Allt resonerar med mig och jag känner mig som femton år igen. Då jag grät mig själv till sömns varje natt för att jag skulle dö ensam. Nu kan jag inte gråta längre och det är nästan ännu värre.
Du har hela livet framför dig, säger folk. Det är det dummaste man kan säga. Det är ju inte ens sant.
Jag önskar att någon kunde ta kontrollen över mitt liv, för det här blir det ju ingenting av. Varje vecka i över ett år har jag suttit i en soffa och sagt samma sak; Det känns som om jag slösar bort mitt liv. Och varje vecka har jag fått samma fråga; Vad kan du göra åt det då? Inte en enda gång har jag haft ett svar.
Det är kanske svårt att förstå vad skillnaden är mellan dessa nya känslor och min vanliga depression. Såklart finns det en korrelation mellan de två. Såklart har det ena fötts ur det andra. Men det nya är livsångesten och det tryckande vakuumet som gör att jag känner mig helt låst. Som om jag inte har någonstans att ta vägen. 
När jag känt så tidigare har jag flyttat. Eller bytt skola. Eller spontansökt jobb utomlands. Den där spontaniteten har jag helt förlorat. Jag har stagnerat. Det är som att befinna sig på botten av en brunn som är så djup att man inte kan se ljuset där ovanför.
Jag vill så mycket, men jag vet inte hur jag ska ta mig dit. Jag har inga pengar, ingen ork, inga meriter, inget mod. Det enda jag har är ett krympande hopp om att allt ska bli bättre. Och det räcker inte särskilt långt. På hoppet kan man visserligen överleva, men inte mycket mer än så.