Maleficent, en twist på den gamla Törnrosa-sagan sedd från den onda fens perspektiv, var underhållande. Och ibland räcker det gott och väl. Plus att jag är mycket svag för filmer baserade på sagor.
The Double, Richard Ayoades andra långfilm, var grå, frustrerande och hopplös. Den påminde en hel del om känslan i Kafkas Processen. Jag tror inte att den här är allas cup of tea, men jag tyckte den var rätt fascinerande.
Ace in the Hole hade precis som The Double en känsla av hopplöshet. Den handlar om en journalist som försöker ta sig upp i sin yrkeskategori och hoppas på det stora scoopet. När en man blir fångad i en gruva utnyttjar han det till fullo och skapar en mediecirkus med tragiska följder. Det är inte min favoritfilm av geniet Billy Wilder, men den var mycket bra.
The Longest Week, som har ett väldigt missvisande omslag, påminde lite om Wes Andersons filmer. Den hade samma privilegierade, ytliga karaktärer, samma slags färgsättning (någon slags retropastell) och samma visuellt tilltalande, utstuderade miljöer. Den hade till och med en berättarröst. Det enda som saknades var Andersons detaljrikedom och otroliga fantasi.
The Two Faces of January är en gammaldags thriller (och inte bara för att den utspelar sig på 60-talet) utan specialeffekter, galna plot twists och biljakter. Den har en viss Hitchock-känsla, men är tyvärr inte lika nervkittlande och överraskande som en sådan.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar