29 augusti, 2014

Sårbarhetens nödvändighet

Jag har alltid varit väldigt ärlig med mina känslor här på bloggen. Min nya grej är att försöka vara lika ärlig i verkliga livet, vilket såklart är mycket svårare. Om någon frågar mig hur jag mår ska jag istället för att slänga fram ett intetsägande "helt okej" eller "bara bra", säga hur det verkligen ligger till.
Exempel på troliga scenarion: "Jag har lite ångest för att det är så mycket folk runt omkring mig och jag kommer snart att börja kallsvettas." eller "Jag är inne i en dålig period och känner mig som den fulaste, tråkigaste människan som finns." eller rätt och slätt bara: "Jag mår inte så bra just nu."
Jag började fundera på den här nya ärligheten för några veckor sedan efter en terapisession, men det var inte förrän jag lyssnade på Anja och Julias podcast (avsnitt nr. 70) som jag verkligen kände att jag måste göra slag i saken. De pratade utifrån detta TED talk av Brené Brown, som handlar om sårbarhet och skam, och fyllde på med egna tankar och upplevelser.
Jag kunde känna igen mig i precis allt de sa. Det är konstigt att man aldrig lär sig att man inte är ensam om de känslor man upplever. Att det finns tusentals, miljontals, människor som känner precis likadant. Ändå går man runt och känner sig ensam och utanför och som att ingen förstår.
Det här med sårbarhet. Det är så himla oacceptabelt i vårt samhälle. Man ska vara stark och duktig och klara av allt och aldrig visa några andra sidor än de positiva och potentiellt avundsvärda. Det var därför jag gick ur Facebook i januari. Facebook är det minst sårbarhetskompatibla stället som finns. Det enda jag kände när jag gick in där var avundsjuka (över saker som naturligtvis är tagna ur sitt sammanhang, som bara är fina snapshots från ett högst vanligt liv fyllt med tristess, oro, sjukdom och vardag) och eftersom det inte hjälpte mig på något sätt, eller fick mig att må bra, så eliminerade jag det från mitt liv. Hejdå fejan.
Jag fattar att man kanske inte vill dela med sig av alla personliga misslyckanden eller svårigheter och sjukdomar som drabbat en själv/ens närmaste, men lite, lite sårbar kan man väl ändå försöka vara? Jag tror att det skulle vara mycket mer upplyftande och trösterikt att läsa om än att någon köpt en ny soffa eller bakat en paj eller gjort något annat som uppfattas som perfekt och vackert och duktigt.
Såklart är ju sårbarhet något som måste arbetas med på ett djupare plan än Facebook. Det är något som måste uppmuntras och lyftas fram i alla situationer. Från att man är liten. Det måste få vara okej att känna saker och visa det utan att man anses svag eller pinsam. Om man aldrig vågar visa vad man känner, även negativa känslor, hur tar man sig någonstans då? Man kan inte leva ett helhjärtat och meningsfullt liv om man inte tar några risker. Om man inte blottar sig. Om man inte lever ut alla sina känslor och uppmuntrar till samma öppenhet hos andra. Så det ska jag försöka göra nu. Det är en liten del i det stora känsloarbete som jag jobbat med i snart två år nu och jag känner att det bara kan leda till bra saker.

3 kommentarer :

Anonym sa...

hej fina du.

håller med dig om allt du skriver här. det är nog många som inte inser att människor på facebook är oerhört selektiva med vad de delar med sig av (dvs. de positiva sakerna). man får en sådan skev bild av människors liv.

mer (synlig) sårbarhet åt folket! alla har vi saker vi skäms över, och det är synd att det är så stigmatiserat att visa sig svag, att det är något man borde för sig själv. uppskattar ditt inlägg mycket.

Unknown sa...

tack snälla! blev så glad av din kommentar. <3

Amanda sa...

Tycker det är ett så konstigt fenomen också att det inte hör till vardagen att dela med sig om det svåra, tröskeln att berätta hur det egentligen är blir så mycket högre. Bland det skönaste jag gjort är att berätta om mina smärtor och ångestmoment. Både på blogg och i verkligheten. För mig har det alltid varit naturligt då vi varit så öppna i min familj. men då jag som yngre upptäckte att alla inte fungerar som vi/jag blev det en konstig konflikt inom mig själv som slutade med att jag blev deprimerad. Och lättnaden när jag insåg att det bästa är att ösa ur sig allt i varje fall! Tycker absolut att det behövs mer öppen ångest! Även mellan arbetskamrater och halvt obekanta.
Kram fina!