Nattskräck

Igår vaknade jag klockan två på natten av att någon försökte ta sig in i grannens lägenhet. Jag tänkte inte så mycket på det först, eftersom min granne är stökig (om man ska vara diplomatisk) och ränner in och ut ur lägenheten konstant. Jag tänkte att han var full eller hög och inte hittade nyckelhålet. Men så kände jag hur hela ryggen plötsligt blev alldeles svettig och några sekunder senare kom hjärnan ikapp och jag insåg att det var min dörr som blev fifflad med. Det skrapade i nyckelhålet och någon sparkade med all sin kraft på brevlådan. Jag tänkte rånvåldtäktmord och hela kroppen blev iskall och stel. Dunkandet på dörren tilltog och det kändes som om det bara var en tidsfråga innan han bröt sig igenom. Hur hållbar var dörren egentligen? Var det möjligt att bända upp låset med någon form av tillhygge?
Jag bestämde att det vore klokt att ta på sig en tröja så jag drog på mig det som låg närmast sängen. Jag fumlade efter telefonen för att kunna ringa polisen, men jag hittade den inte fast jag var helt säker på var jag lagt den. Det brusade i öronen och svettningarna kändes som när man har skyhög feber. Till saken hör att precis den här situationen har jag drömt mardrömmar om sedan i somras ungefär. Jag har drömt helt fruktansvärda saker om min granne och hans kompisar. Att de tar sig in i min lägenhet, hotar mig, jagar mig, skadar mig och nu hände det alltså på riktigt. 
Allt det här hann jag tänka på en minut ungefär och rånmördaren hackade fortfarande på där utanför. Eftersom jag var nyvaken och allt sunt förnuft flugit jävligt långt bort bestämde jag mig för att öppna dörren. Jag gick ut i tamburen och öppnade försiktigt mellandörren utan att ge ett ljud ifrån mig. Sedan dunkade jag hårt på dörren en gång från min sida så att han skulle fatta att det var någon hemma. Kanske skulle det vara tillräckligt för att få honom att sticka. Men han fortsatte bara att rassla i låset och dunka med knytnävar och fötter. Jag öppnade dörren och bländades av ljuset ute i trapphuset.
In rusade en man i femtioårsåldern med vansinnig blick och händerna utsträckta. "Mitä helvettiä? Mä asun täällä!" Nu dör jag, tänkte jag och lyfte armarna mot ansiktet för att skydda mig. Sedan insåg jag att jag kanske kunde få honom att sansa sig om jag bara förklarade situationen. "Nej, jag bor här", sa jag. "Mä asun täällä!" "Nej, jag bor här. Jag har bott här i tre år." Det verkade inte sjunka in överhuvudtaget. "Du kanske bor här ovanför?" föreslog jag, även om jag visste att han inte gjorde det. Jag ville bara blir av med honom. Jag hade börjat darra märkbart på rösten nu och aldrig i hela mitt liv har jag varit mer desperat att hitta rätt ord på finska. Hans blick var fortsättningsvis dimmig. Han luktade alkohol och svajade kraftigt. Han var inte särskilt lång, men han verkade stark. "Titta runt dig", sa jag. "Det här är mina saker. Jag bor här." Snällasnällasnälla fatta. Hans blick for över min jackor och skor och polletten trillade äntligen ner. "Huh", sa han. Jag började gråta och händerna skakade okontrollerat. Jag hade bara trosor och tröja på mig. "Du har skrämt mig", sa jag. Han började backa. Muttrade anteeksi, anteeksi om och om igen. "Det gör inget", ljög jag. "Det gör inget. Men kan du gå nu?"
Och såg gick han och jag stängde dörren och grät på ett sjukt sätt som jag inte gjort sedan vi avlivade vår bordercollie Fritz och jag fick en panikattack. Jag kunde inte sluta gråta. Jag ringde mamma och hon lugnade ner mig och erbjöd att komma och hämta mig. Jag stannade kvar. Sedan låg jag vaken i sängen till klockan fem och ryckte till i panik för varje litet ljud.