tag:blogger.com,1999:blog-4198421622260937801.post3774731830376996109..comments2023-10-18T12:36:27.506+03:00Comments on always monday: de viktiga sakerna är svårast att prata omUnknownnoreply@blogger.comBlogger6125tag:blogger.com,1999:blog-4198421622260937801.post-52623235838869344602013-09-10T20:52:59.424+03:002013-09-10T20:52:59.424+03:00voj ida <333 så bra och modigt skrivet! jag hop...voj ida <333 så bra och modigt skrivet! jag hoppas att det har ltie samma effekt på dig som på mig att skriva om det, det hjälper lite. eller i alla fall så förlorar man hela den där tabu-grejen och det är en stor lättnad. ellenhttp://ellen.blemma.netnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4198421622260937801.post-62558312482585187282013-09-08T10:28:32.432+03:002013-09-08T10:28:32.432+03:00tack så mycket!
jag tror att det där med att ha h...tack så mycket!<br /><br />jag tror att det där med att ha höga krav på sig själv är något som förekommer ofta hos sådana som är deprimerade. det är ganska logiskt egentligen. om man inte har så höga krav, och nöjer sig med mindre, är det lättare att vara glad. men att bryta ett livslångt mönster och bli en mer kravlös person kan ju ta åratal att göra. <br /><br />jag har varken jobb eller skola heller just nu och varje gång det förs på tal börjar jag må dåligt. ett av målen med min terapi är att jag ska klara av att ha ett jobb, men ibland känns det väldigt långt borta. nästan omöjligt. men jag hoppas att det ändrar. men man måste komma ihåg att alla människor inte var satta på jorden för att jobba nio till fem. man måste hitta det som fungerar för en själv. kanske ett deltidsjobb. kanske frilans. eller så kanske man helt enkelt inte klarar av att jobba. för vissa är det så och det är okej.<br /><br />mediciner verkar ha som funktion att släta ut och göra saker uthärdliga. sedan tror jag, personligen, att det krävs terapi för att ta det till nästa nivå och göra att det blir mer än bara uthärdligt. men det är bara vad jag tycker. förstår precis den där känslan när man måste upprepa sin livhistoria om och om igen. det är så frustrerande. men när man väl kommit igenom den delen och får börja prata mer om nuet så avtar den känslan. det krävs bara lite tålamod. och förstås en terapeut som man gillar (mycket viktigt!)<br /><br />hoppas att du får börja må bra och att du hittar något du tycker om. kram!<br /><br />Anonymoushttps://www.blogger.com/profile/11876977934344726293noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4198421622260937801.post-13314598389120943712013-09-07T17:50:26.269+03:002013-09-07T17:50:26.269+03:00Hej! Väldigt bra skrivet, det krävs mod för att vå...Hej! Väldigt bra skrivet, det krävs mod för att våga skriva så öppet om psykiska problem! <br /><br />Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Jag har mått dåligt i princip hela livet. Precis som du skriver är det ju lite tabubelagt i vår hemby, därför kände jag mig väldigt ensam när jag var yngre. Numera vet jag ju att det är många som mår dåligt och det känns mera accepterat. Jag har också väldigt höga krav på både mig själv och tillvaron. Det har nästan gått till en överdrift. Allt måste vara perfekt städat, jag själv vill uppnå perfektion, och i skolan strävar jag efter 10 och 9 i alla vitsord, annars känner jag mig värdelös.<br /><br />Jag är 21 år och har fortfarande inte gått klart gymnasiet, det är otroligt ångestframkallande. De svåra kurserna (matte etc) har bara lämnat på is, så mina dagar är i princip helt grå. Ingen skola, inget jobb. Skulle nog inte klara av ett jobb, känns så tungt att binda sig ifall man har lite för tung ångest på morgonen. Det är ju inte som med en skola där man kan skolka, man har ju lite mera ansvar att dyka upp på arbetsplatser.<br /><br />Jag har haft diagnosticerad depression sedan jag gick i sjuan. På senare år har jag även utvecklat en mildare ätstörning tror jag. Men jag har ingen ordentlig psykkontakt längre, inte heller någon psykolog. Det är så svårt att ta itu med sånt. Så tjatigt att berätta hela sin historia för någon ny person. Jag går på högsta dosen antidepp, men inte ens det ger färg på mina dagar. I perioder däremot är jag riktigt lycklig, det svänger väldigt mycket detdär.<br /><br /><br />Det är synd att så många ungdomar mår dåligt. Inte finns det mycket att göra åt det heller. Förhoppningsvis utvecklas samhället etc till det bättre så småningom. Efter regn kommer solsken och blabla... :P Det tröstar iaf att veta att man inte är ensam, kramar!Alexandrahttp://www.alexandrablondi.blogg.senoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4198421622260937801.post-62851089998145071842013-09-07T14:15:19.940+03:002013-09-07T14:15:19.940+03:00mira:
ja, tänk om man haft någon med samma proble...mira: <br />ja, tänk om man haft någon med samma problem att diskutera med. tror att det kunde ha gjort stor skillnad. speciellt i tonåren när man var så osäker och rädd. man kände (och kan fortfarande känna sig) så ensam. <br />du har rätt i att det hjälper att sova, äta bra och motionera. det verkar inte finnas något problem i världen som inte blir bättre av det. det svåra är bara att verkligen GÖRA DET även när man inte riktigt skulle vilja.<br />vad glad jag blir att du mår bättre nu. hoppas att det fortsätter så! kram!<br /><br />linnea:<br />tack för att du berättade. jag tycker att det är så intressant (och hjälpsamt) att höra att folk man känner också mår dåligt. oftast går man (i alla fall jag) ju runt och tänker att alla andra är så lyckliga och har allt på klart och inga problem överhuvudtaget, men så är det förstås inte. alla har någonting de tampas med, men de flesta berättar bara inte om det.<br />jag kan också må jättedåligt när jag varit hos psykologen, men det känns bättre nu när jag går till någon som jag faktiskt kan lita på. det är ganska svårt att hitta en psykolog som man trivs med och som man vågar berätta allt för. jag var till flera olika innan jag kände mig bekväm (så bekväm man nu kan bli när man blottar sig för en människa som man knappt känner). nu kan jag till och med se fram emot att träffa henne och få beklaga mig över veckan som gått.<br />sådär i allmänhet är det ju nog mer accepterat att berätta om psykiska sjukdomar nu, men på många ställen är det fortfarande tabu. i min hemby till exempel är det inte någonting man pratar om. det är synd att det ska vara så för jag tror att en öppenhet om depression etc. skulle hjälpa många människor. <br />hoppas att övningarna hjälper och att du får mår bra. kramAnonymoushttps://www.blogger.com/profile/11876977934344726293noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4198421622260937801.post-6335498331817077622013-09-07T11:46:18.054+03:002013-09-07T11:46:18.054+03:00Känner igen mig i mycket i den här texten. T.ex. d...Känner igen mig i mycket i den här texten. T.ex. det här med skolor, jag har också hoppat av många. Gymnasiet, yrkes i Jeppis, sen yrkes i Vasa, sen gick jag häpnadsväckande nog klart en utbildning på konstskolan i Nykarleby på institutnivån men det var nog med nöd och näppe, sen hoppade jag av bildkonstlinjen i Nykarleby efter det också. Försökte för ett par år sedan ta några ÖU-kurser på nätet och den ena i kulturantropologi gick jättebra, jag fick högsta betyg på alla uppgifter jag lämnade in vilket förstås peppade mig som fan och gjorde att det kändes riktigt roligt, men sen hann jag inte med deadlinen en gång och då fick jag panik. Mejlade professorn, fick ännu mer panik och ångest och klarade aldrig av att logga in på sidan igen för att se om jag fått något svar ens. Och där rann det ut i sanden. Blir ganska trött på mig själv då jag tänker på alla ofullbordade saker men samtidigt känns det också som nånting jag inte kan rå för; jag har inte bett om att vara såhär. Kan bli väldigt frustrerad på den orättvisan ibland.<br /><br />Tidigare i veckan var riktigt helvetisk, jag mådde fruktansvärt dåligt. Hade i princip konstant ångest som ibland spårade ur och blev till panikångest -- jag hade frossa, hjärtklappningar och kallsvettades. Det var först när jag började avdramatisera och förminska hela upplevelsen genom att påminna mig själv om att det bara är tillfälligt, att det bara är ångest, att det är inte farligt, att det går om, att jag har varit med om det förr, som det till sist började ge med sig också. Ska testa dina övningar nästa gång, tack för tipsen!<br /><br />Sist jag gick till en psykolog förresten så fick jag sån satans grav ångest av att ha varit där så jag mumlade svordomar i huvudet hela vägen hem igen och gick aldrig dit igen. Haha. Låter inte det som nån slags satir på ångestdrabbade veklingar?<br /><br />Det här blev nån slags mininovell det nu men äsch. Tycker visst att din text var bra skriven, förresten. Och jag tycker du är modig som skriver så öppet om din depression. Det är ännu, i många sammanhang, så stigmatiserat med psykiska besvär. Fast det inte borde vara det. Tänker ibland att det är konstigt att det fortfarande är så i Finland, av alla ställen. Vi är ju inte världens mest välmående nation direkt.linnea p.http://linnea.blemma.netnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-4198421622260937801.post-18221604335966780442013-09-06T15:55:00.312+03:002013-09-06T15:55:00.312+03:00<3 tänk om jag hade vetat att nån i min närmilj...<3 tänk om jag hade vetat att nån i min närmiljö mådde minst lika dåligt som jag, vi kunde ha gråtit ikapp!<br /><br />Jag mår mycket bättre idag, har faktiskt slutat äta medicin också (jag blev lätt speedad och fick svårt att sova = mådde ännu sämre). Mina må bra tips är det vanliga tråkiga - sova, motionera och äta regelbundet. Om det är i balans är det så mycket enklare att hantera det svåra. Tycker också som dig att det är viktigt att hitta en bra terapeut och en terapi som passar en.<br />kram pådde!miranoreply@blogger.com