yada yada

dagarna känns evighetslånga för tillfället. precis som det brukar göra när man väntar på något. jag läser och tittar på tv, läser och tittar på tv. sen läser jag lite mer och till slut går jag och lägger mig. tror aldrig jag har gjort så lite i hela mitt liv. samtidigt så orkar jag inte göra något heller. jag kommer nog aldrig att bli en sån där människa som hela tiden måste ha någon aktivitet. för mig räcker en dag på stan för att hålla mig nöjd i flera veckor. gör jag två produktiva saker på en enda dag känns det som världens bedrift. ändå omger jag mig alltid med energiska människor. människor som frågar "what's next?" precis när vi avslutat en aktivitet. själv skulle jag kanske vara nöjd med att slänga mig på soffan och kolla på "vänner" (som jag för övrigt sett varje avsnitt av säkert ett dussin gånger), men mina vänner/bekanta/familj vill alltid göra mer. kanske är det därför jag inte bor ensam i en random grotta på en öde ö och har igenrostade stämband för att jag inte pratat på två år. det är ett scenario som känns lockande ibland. jag är ingen people-person helt enkelt. ja, nu känns det som om jag tappar tråden här lite, men min poäng var att det är konstigt att jag har vänner överhuvudtaget.

ps. det här skrev jag inte för att få bekräftelse eller uppmärksamhet. det var bara en observation jag gjort. mycket vetenskapligt och objektivt av mig tycker jag.