time for change

igår var det alltså dags för den efterlängtade au pair-träffen. första intrycket: herregud, var är allt folk!? jag kommer att bli ensam hela året! min oro stillades dock efter ungefär en kvart när det började droppa in mer folk. efter ett tag kunde jag andas ut ytterligare när det visade sig att de personer jag satt mig bredvid pratade engelska. hallelujah! jag förvånades över hur snabbt det bildas klickar bland tjejer. efter bara en timme kändes det som om det fanns en osynlig gräns mellan oss och att man nu valt vem man vill umgås med för resten av året. eller så är jag bara helt paranoid. vad vet jag? nåja, efter att ha uthärdat ett långt och tråkigt föredrag om aids och blablabla (som en trevlig amerikanska översatte åt mig vartefter) så bestämde några av oss för att ta en öl tillsammans. so we did. det blev jag, en pratglad texasbo (med mottot "I was born to party!"), en tjej från kalifornien (som bott här ett år tidigare och kunde typ flytande tyska), en tjej från yorkshire (you can imagine the accent!) och en tjej från turkiet (som inte sa så mycket för hon kunde inte engelska). vi gick till en pub i altstadt och satt och pratade i ett par timmar. jag kom rätt snabbt fram till att vi egentligen inte har så mycket gemensamt, men att det inte gör något. man kan ju inte förvänta sig att hitta en ny BFF bara sådär. i allafall var de väldigt trevliga och jag tror definitivt att man kan ha jäkligt roligt med dem! herregud, vilken kulturkrock det blir förresten mellan finländare och amerikaner. speciellt mellan en ovanligt utåtriktad amerikan och en speciellt inåtvänd finländare. jag tror att jag fick veta halva hennes livshistoria, medan hon knappast kan veta mer än mitt namn och var jag kommer ifrån. men det var inte mitt fel! man fick inte en syl i vädret när hon satte igång. jag skulle kunna skriva och analysera gårdagen i oändlighet (typiskt mig), men nu måste jag vaka över lilla j som har hög feber idag. stackarn!