en gåta

stillbild från 'la chute de la maison usher'.

f: vad är det som går och går, men aldrig kommer fram till dörren?

om jag stannar upp en sekund får jag tungt att andas. om jag slutar titta, slutar lyssna, slutar röra mig återvänder skuggorna som skingrat sig och blir kompakta igen. det är ett helvete att inte kunna sitta stilla utan att ögonen blir glasartade och fokuset försvinner inåt, inåt, inåt. jag läser och lyssnar och tittar och går och jagar katter och försöker bli arg eller upprörd eller något annat än ingenting och när jag inte orkar mer somnar jag och hoppas att jag får sova länge. 

jag har ett armbandsur som driver mig till vansinne. det tickar fram varje sekund så högljutt att det känns som jag kan höra det överallt. och så tänker jag; där försvann ännu en sekund där jag inte uträttade något vettigt. och ännu en. och ännu en. och det mest frustrerande är att jag inte kan göra något för att ändra på det. 

'men du är ju så ung ännu', 'du hinner nog göra allt det där sen' säger folk. jag är inte alls så ung. när är sen och varför ska jag vänta tills dess? vad är allt det där? det är nog det som är värst ändå. värre än tiden som tickar ner i mitt huvud hela tiden. att jag inte kommer på vad som är vettigt för mig. vad det är jag vill fylla den där tiden med.

så jag går och går och tittar och lyssnar och väntar, inte särskilt tålmodigt, på att jag ska komma på ett svar. men jag kommer aldrig fram till någonting.