some disordered interior geometries

jag håller på och läser om francesca woodman för tillfället och har som så många andra blivit totalt fascinerad av hennes verk och hennes korta liv. jag har inte vetat särskilt mycket om henne tidigare (ärligt talat var de enda två ord jag associerade med henne naket och självmord) och nu känns det som om jag lärt känna en ny människa på bara några korta dagar.

den här fokusen på hennes självmord och de väldigt vanliga tolkningarna av hennes bilder som deprimerande eller sorgliga förbryllar mig. folk som kände henne beskriver henne som 'livsglad' och 'sprudlande' (s. 36, francesca woodman: the roman years) och varför skulle inte det synas lika mycket, eller mer, i hennes fotografier som hennes depression? det känns som en efterkonstruktion med tanke på hur hennes liv slutade. hade man tolkat bilderna annorlunda om hon fortfarande levt idag? det tror jag i allafall.

det jag gillar mest med woodmans bilder är hennes användning av sig själv som motiv (hon finns med på nästan alla sina bilder) och hur hon utnyttjar långa exponeringstider. långa exponeringstider är något jag själv gillar att använda mig av (för att lite fördunkla mig själv) så där kan jag känna samhörighet med henne. jag kan relatera.

i min lilla ministudie av woodman upptäckte jag att det finns en dokumentär om henne från 2010 som verkar intressant. den har tydligen visats på svt vid något tillfälle, men eftersom jag inte har tv har jag missat den. nåväl, jag ska se den så snabbt som jag bara har möjlighet till. här nedanför finns trailern till filmen ifall ni är intresserade.