försvarsmekanismer

wow! minns ni när cher var snygg?

idag dricker jag hallon- och pepparmintste (var för sig alltså, inte som någon märklig blandning) och går runt med sockerkristaller under fötterna (för att; 1. jag alltid bakar när jag känner mig nere, hence det sockriga golvet och 2. jag inte orkar dammsuga). fantastisk meningsbyggnad. fantastiskt liv.

ibland fattar inte folk att jag är sarkastisk och tror att jag faktiskt är självmordsbenägen eller åtminstone gravt deprimerad. för ett par veckor sedan, till exempel, glömde jag att sätta på ljudet på min mobil efter att jag varit på bio och hade dagen efter en massa missade samtal från min syster som trodde att jag var död eftersom jag inte svarade. inte att jag kanske var upptagen eller att min telefon slocknat eller att jag bara inte hört signalerna; nej - jag måste ju ha dött! det är både roligt och lite sorgligt på samma gång. mest sorgligt när jag tänker efter. visserligen hade jag ju dragit ett skämt om att hänga mig i min garderob några dagar tidigare (ett skämt ingen skrattade åt), så oron kanske inte var helt utan grunder...

jag har morbid humor. jag gillar sarkasm och bittra skämt. jag gillar realistiska observationer av omgivningen (med humoristisk underton). det är vad jag relaterar till. jag har svårt att ta livet på allvar för i slutändan är det ett enda långt skämt. tänk på hur mycket energi vi lägger ner på att leva när vi ändå ska dö. är det då så konstigt att man blir lite sarkastisk och bitter? tänk att vi orkar betala räkningar och gå på gym och vara vänliga mot kassörskor och lära oss matematik. det är ju helt knäppt och hysteriskt roligt. kanske är jag den enda som ser det på det här sättet...

på tal om deprimerad, som jag nämnde där tidigare, så kanske jag ljög. litegrann. jag lider faktiskt av depression. och av panikångest (dessa två hänger ofta ihop). detta är något jag sällan pratar om eftersom det då betyder att det är på riktigt. men på samma gång måste det ju vara så uppenbart. en lycklig människa hoppar inte av skolor titt som tätt. eller stänger ute folk. eller är orationellt rädd dagligen. vissa perioder lämnar jag inte min lägenhet på flera dagar för att jag inte vill stöta på någon jag känner. jag svarar ogärna i telefon och aldrig om det är en okänd nummer (vilket som enda förmån för med sig att jag undviker varenda jäkla telefonförsäljare. huzzah!).

det är inte lätt att leva så här. som tur är har jag ju inget att jämföra med. jag har ju bara levt mitt eget liv och är på så sätt van vid att ha ett överdrivet svajande humör. har jag någonsin varit helt och hållet lycklig? visst, jag har upplevt korta stunder där jag varit lycklig och helt lyckats stänga ute tankespökena. men det har endast varit små gnistor i ett annars kompakt mörker. mitt fokus styrs alltid inåt och jag finner mig ofta i konversationer med människor där jag inte har en aning om vad personen jag pratar med just sagt. och så sitter jag där som den mest självupptagna människan i världen och försöker säga något som åtminstone är någorlunda relevant för samtalet.

wow, jag känner att den här texten spårade ur en aning. jag hade tänkt skriva ett snabbt inlägg om min trista dag och så utvecklades det till något så här allvarligt och betungande. jag antar att jag behövde lätta på hjärtat lite. oroa er inte, jag får professionell hjälp och stöd från min familj så det är inte som att jag bär på den här bördan helt ensam. men nu vet ni i alla fall vad som egentligen döljer sig bakom alla sextiotalsfilmer, inspirationsbilder och vaga texter.

nu ska jag kolla på the it crowd. för brittisk humor gör mig genuint lycklig. för en stund i alla fall.