den hemliga trädgården

stillbild från 'atonement'.

jag gick på en lång och svettig promenad idag kring området där jag bor. jag ville se något nytt så jag fann en skogsväg som jag följde tills jag kom ut till vattnet. jag skruvade upp musiken så att ljudet från långtradare och tåg mot räls helt försvann och låtsades att jag var långt ute på landet (vilket inte var särskilt svårt). gamla ekar med stora rötter som brutit sig upp ur marken sträckte sig mot molnen, vildvuxet gräs och sommarblommor följde mig hela vägen, en kapsejsad brygga lutade ut över vattnet och en ensam båt gled långsamt över en spegelblank yta. efter ett tag kom jag till bergianska trädgården och en stor plätt med kolonilotter överfull av små grönsaksland och välansade blomrabatter. hur mycket jag än uppskattar stadsmiljöer och det behändiga i att ha så nära till allt så är det alltid naturen jag förundras mest över. det har jag fått bekräftat gång på gång på gång genom åren. därför tror jag att jag aldrig skulle trivas i en riktig storstad. i alla fall inte någon längre stund. men en förort eller en mindre stad där man lätt tar sig ut till landsbygden skulle vara det perfekta alternativet. det bästa av två världar. å andra sidan blir jag rastlös på vilken plats jag än befinner mig så det ultimata alternativet är ju ett liv på resande fot. vi får väl se hur det blir med den saken.

bröllopsscenen från säsongsavslutningen av girls.

 nu till något helt annat. girls, som jag fortfarande är helt begeistrad av, hade säsongsavslutning för några dagar sedan. jag hoppas att ni har sett det annars kan ni ju sluta läsa nu för att undvika spoilers (i och för sig har väl bilden ovan redan förstört det mesta). för det första; chris o'dowd! blev så glad att hans lilla gästroll fick en, som det verkar, permanent fortsättning. älskar honom. önskar att man se fick richard ayoade on the screen lika mycket. 
tycker att det är tråkigt att serien fått kritik för att vara elitistisk och ha för lite etnisk variation. visst, de problem som tas upp i serien är oerhört små jämfört med svält, krig, död, sjukdomar och så vidare i all evighet, men åtminstone tas riktiga problem upp*. jag älskar också verklighetsflykt, fantasy och galna plots, men det som händer i desperate housewives/true blood/gossip girl är inte sannolikt. annat är det med girls. jag tror att en hel massa människor kan känna igen sig i karaktärerna och deras liv och känslovärldar. speciellt tjejer förstås. och det tycker jag är fantastiskt. det är ett tillräckligt stort steg i rätt riktning för att jag inte ska störa mig på det som en del andra har kritiserat. 
och skulle serien verkligen bli bättre av att byta ut en vit tjej mot en av annan etnicitet? skulle folk sympatisera mera eller känna igen sig mer om serien skildrade riktigt fattiga ungdomar istället för relativt välmående post-graduates som på sin höjd kämpar för att betala sin del av hyran då och då? ja, en del skulle kanske det. men det finns också, uppenbarligen, en stor grupp människor som ser seriens nuvarande handling som verklig och igenkännbar. och varför ska man hacka ner på det? varför är inte deras problem tillräckligt stora för att skildras? får man inte gnälla om man inte ligger i rännstenen eller är ensamstående mamma med tre jobb? var går gränsen för när det är okej att börja gnälla?

*inte typ; 'en vampyr som råkar vara min morfars morfars far går lös och hotar att slakta hela stan' eller 'min man har en affär med min bästa vän som dessutom är min hemliga tvillingsyster, men jag kan inte berätta för någon för jag har precis varit med om en olycka som gör att jag är vid medvetande, men inte kan röra mig eller prata'.