ett sätt att färdas

jag tycker om att åka buss. låt mig förtydliga; jag tycker om att åka långfärdsbuss. alltså helst sträckor som tar längre än en timme, men en halvtimme kan också vara tillräckligt ibland. oftast tycker jag att bussresorna går för snabbt. när jag kliver av vid min avsedda destination kan jag önska att jag hade fått sitta kvar ett tag till. kanske skulle jag vilja sträcka på benen lite och ta en nypa frisk luft, men sedan fortsätta färden.

jag gillar att sitta (för mig själv) och kolla på landskapet som susar förbi och lyssna på vilken låt som för tillfället råkar vara min favorit. jag behöver inte prata, inte låtsas lyssna och komma med lämpliga reaktioner, inte stressa (för det man stressar över kan man troligtvis ändå inte göra något åt på en buss) eller göra något annat än att just åka buss.

vad jag inte tycker om är att åka buss i stockholm. att åka buss här är ett helt annat företag än att åka långfärdsbuss från, låt oss säga, jakobstad till vasa. i stockholm kör dom för fort, det är för många hållplatser, för många kurvor och gupp, för högljutt och för trångt.

ibland blir man tvungen att sitta på sätena som är svängda åt fel håll och som framkallar en lätt känsla av illamående. ibland är det en hel skolklass på bussen som alla pratar samtidigt och lyssnar på sommarplågor från 2009. andra gånger fylls en proppfull buss av dödsångest exakt samtidigt och i en svävande sekund, innan man hunnit inse att krocken undvikits, stirrar man rakt in i tiotals par uppspärrade ögon som med stor sannolikhet tänker likadana tankar som en själv. sedan är ögonblicket förbi. en kollektiv utandning och så fortsätter pratet om triviala vardagssaker. ett studentflak kör förbi med texten: 'ni behöver inte tuta - vi visar brösten ändå' - och den energi och livsglädje som strålar ut från den relativt lilla källan står i exakt motsats till den känsla vår buss just erfor.

sedan stiger man av och ett helt annat sorts kaos möter en och ibland funderar man vad människorna som fortsätter bussfärden får vara med om. är det här dagen man steg av just innan en krock? innan någon man känner stiger på som kanske hade frågat en om man vill ta en kopp te? det finns så många möjligheter och så mycket man aldrig får veta.