how long can they last?

efter att ha sett filmen they shoot horses, don't they? för ungefär ett halvår sedan blev jag fascinerad av de dansmaraton som var vanliga i USA under depressionen. dessa tillställningar lockade till sig hoppfulla människor runtom i landet eftersom deltagarna fick mat och tak över huvudet, något som inte var en självklarhet vid den här tiden. men den största attraktionen låg förstås i prispengarna. det par som lyckades utstå de brutala förhållandena till det bittra slutet utlovades rikedom och välstånd, vilket drog till sig de allra mest desperata människor.

reglerna var enkla; dansa tills du stupar. deltagarna var tvungna att dansa, eller åtminstone vara ständigt i rörelse, dygnet runt med endast en femton minuter lång paus i timmen. vaknade man inte av ljudet som signalerade att pausen var över väcktes man med luktsalt (om man var kvinna) eller med ett isbad (om man var man). om man ramlade eller svimmade av utmattning på dansgolvet hade man tio sekunder på sig att ta sig upp igen, annars var man ute ur tävlingen.

“Here in the half-light they lie, these sprawling, unconscious forms, 

their cots side by side, their clothing hung in listless disarray ... a girl is sprawled, 

her lips moving in pain, as she moans incoherently, and jerks her hands. 

Bending over her is a man, her ‘trainer’ apparently, who massages her swollen feet 

with some ointment. Beside her, another girl is lying, her mouth open to reveal her gold-crowned molars, while flies crawl across her closed eyes and buzz against her chin”
- en observation gjord av journalisten alice elinor som besökte ett dansmaraton i seattle 1928.
-

ett maraton kunde pågå ända upp till två månader. det betyder 1488 timmar av kontinuerlig dans. föga förvånande blev konsekvenserna för deltagarna allt annat än trevliga. i början var det de fysiska besvären som utgjorde de största problemen. vrickningar, benhinneinflammation, blåsor, fotknölar och plattfot var vanligt. allt eftersom tiden gick tog dock sömnbristen och de dagliga fysiska prövningarna ut sin rätt och hallucinationer började förekomma. detta tillstånd av extrem utmattning brukade kallas 'going squirrelly' och lockade till sig extra mycket publik. 

varför detta hade så stort underhållningsvärde berodde troligtvis på att de människor som satt i publiken fick se folk som hade det värre än de själv. det var också ett billigt sätt att fördriva tiden och under en period en av de mest besökta livetillställningarna i USA.

för att inte publiken skulle tappa intresset för tävlingarna ordnade man regelbundet brutala kapplöpningar för att gallra bort deltagare. det fanns olika typer av kapplöpningar ('zombie treadmills' - där deltagarna sprang med förbundna ögon och vanliga gång- och springtävlingar), men alla tjänade de sitt syfte - deltagarna föll som flugor.
dansmaraton, i den form som sågs under depressionen, försvann i slutet av 30-talet. andra världskriget var då i full gång och dessutom hade 'sporten' börjat förbjudas på en hel del ställen på grund av dess omänsklighet och fall där arrangörerna lurat både deltagare och anställda genom att fiffla med pengarna eller bara försvinna helt och hållet.