19 oktober, 2012

när man aldrig räcker till

fokus, koncentration och konkreta mål - det är saker som är extremt viktiga i dagens samhälle, men som är väldigt svåra att komma underfund med. jag tror att jag har skrivit om det här förut, men det är ständigt aktuellt för min del så det tål att upprepas. jag har så svårt att förstå hur människor hittar fokus och orkar knega på jämt. det är så främmande för mig.
kanske beror det på min person, jag är ganska lat och dagdrömmer mycket, kanske beror det på att hela paketet - livsmål, karriär, klättra högre på stegen - tagits till en sådan ouppnåelig nivå att jag helt enkelt inte orkar försöka ens, eftersom det känns som om det är dömt att misslyckas. det i sig är ju väldigt ironiskt; om jag inte kan bli bäst på att bli bäst så får det vara.
vi ska klara av så mycket idag. och vi ska klara av det och komma ut på andra sidan som starkare och bättre människor. bryts man ner är man svag. en sämre människa. någon som inte kunde hantera pressen. och det är just därför som så många människor mår så dåligt idag. för att andra, och framför allt vi själva, har så höga förväntningar på oss.
det allra värsta är ju att även om jag skulle vara den här drivna och idérika personen med en högtflygande karriär så skulle inte ens det räcka. för jag är ju inte bara människa - jag är ju en kvinna också. och som vi alla vet ska ju kvinnor klara av minst tre saker samtidigt medan män bara behöver klara av en endaste liten sak. de behöver inte ens vara särskilt bra på den ynka saken heller, bara de försöker
kvinnor däremot ska ha en karriär, en familj och vara snygga - saknas en av dessa komponenter är man lite sämre än den som har alla tre under kontroll. så hur bra man än gör ifrån sig på jobbet, hur smarta och fina barn man än har så kan man räkna med att man bara är ungefär 90% framgångsrik om man är ful (och vad som konstituerar ful kan man ju diskutera i en evighet, men jag menar enligt dagens (sjuka) standard).
inte så konstigt att man tappar lusten om man, som jag, varken vill ha familj eller karriär - då är jag ju redan ett sjunkande skepp kan man säga. mitt eget utseende tänker jag inte kommentera desto mera, men jag är nöjd med vad jag har. är det så konstigt att man ger upp innan man ens försökt när ribban lagts så högt? när man vet att hur bra man än gör ifrån sig så kommer det alltid finnas en glipa mellan verkligheten och det perfekta.

5 kommentarer :

Creative Momone sa...

Ingen kan vara perfekt! Det gäller att hitta det som är lagom för en själv, lagom arbetstakt, lagom mål. Idealvikt kan vara detsamma som trivselvikt, somliga trivs med att vara lite mulliga, för somliga är det en omöjlighet.( sen har vi ju generna som styr en hel del)Jag beundrar alla som är trygga med hur de är-de må vara pinnsmala eller mulliga, drivna eller såna som inte har några större mål inom arbetslivet. Alla har en plats, alla ska få finnas och verka i vårt samhälle, vi kan inte alla vara likadana. Varje människa är vacker på sitt sätt. Du är bra precis så som du är-du har dina drömmar och mål, du gör saker i den takt det passar dig. Sunt förnuft behövs, och att stå på sig är en viktig sak att lära sig. ♥

fanny sa...

åh min kära storasyster. I love you just the way you are!

mira sa...

så bra skrivet! jag brukar tänka på att det inte ser ut så här i alla delar av världen, att i andra samhällen kanske det mest eftertraktade är lugn och ro, att sitta på en klippa som en gammal yogi och uppnå inre frid ;)
Men visst är det svårt att släppa kraven och kontrollen då man hela tiden är omringad av en massa dolda budskap.

Unknown sa...

jo, jag tror också att utanför den västerländska världen är prioriteringarna helt annorlunda. mer sunda och logiska tycker jag. ingen vill väl leva hela livet stressad heller?

Mia sa...

Det man alltid ska komma ihåg är att man ska göra saker för sig själv. Inte för andra. Jag brukar tänka, att (om vi har otur) lever vi bara en gång. Då ska den gången fan räknas. Man ska tänka på sig själv och vad man själv vill göra. Göra sig själv lycklig. Konstatera att "dethär trivs jag med". Visst måste man göra uppoffringar för att komma dit man vill, men om man når sitt mål till slut så var det totally worth it. Och Ida, du är så bra som du är, mer behövs inte!