my underlägsna lady

jag lovade ju att skriva lite mer om min my fair lady-upplevelse, så här kommer det: 

my fair lady baserar sig på george bernard shaws pjäs pygmalion från 1912. jag har inte läst originalpjäsen så jag vet inte hur stora skillnaderna är mellan den och filmen, men jag vet att skillnader finns (tack, internet). slutet, som är avgörande för hela ens upplevelse, är till exempel helt annorlunda i filmen än i pjäsen.
vi börjar så här: googlar man på my fair lady + misogynistic får man ungefär 309 000 resultat. det betyder alltså att jag inte är den enda som tycker att filmen visar ett uppenbart kvinnohat och som blev äcklad av detta. jag ska genast visa er ett exempel.

här är ett utdrag ur låten 'I'm an ordinary man' som huvudkaraktären, och källan till all misogyni, professor henry higgins sjunger i ett skede:

but, let a woman in your life,
and patience hasn't got a chance,
she will beg you for advice, your reply will be concise,
and she will listen very nicely, and then go out
and do exactly what she wants!
(läs hela låttexten här)

henry higgins, ja. han är alltså fonetikprofessor (spelad av rex harrison) och stöter på den fattiga blomsterflickan eliza doolittle (spelad av audrey hepburn) på gatan utanför en fest. hans otroligt känsliga språköra hör hennes breda cockneyaccent och tänker 'henne kan jag ändra på'. han slår vad med sin kollega om att han inom en begränsad tidsram (minns inte exakt hur många veckor eller månader det rörde sig om) kan få eliza att prata så 'ordentligt' och fint att hon framstår som en hertiginna till och med för de mest blåblodiga och rika av människor.
efter många om och men blir eliza till slut professorns elev och tränar natt och dag tills hon är alldeles utmattad på att få till det perfekta engelska uttalet. inte ett enda ord av uppmuntran får hon av professorn under tiden. nej, i själva verket är det enda hon får höra glåpord och hotelser.

denna låt, 'a hymn to him', beskriver exakt professor higgins karaktär tycker jag:
här är en del av texten:
women are irrational, that's all there is to that! their heads are full of cotton, hay, and rags! they're nothing but exasperating, irritating, vacillating, calculating, agitating, maddening and infuriating hags!
... 
why is thinking something women never do? why is logic never even tried? straight'ning up their hair is all they ever do. why don't they straighten up the mess that's inside? why can't a woman behave like a man?

låter han inte som ett riktigt fynd denna professor higgins? låten ovan sjunger alltså professorn efter att han vunnit sitt vad och lyckats övertyga finfolket om att eliza inte bara är hertiginna utan till och med prinsessa! allt har alltså gått över hans förväntningar och han gratulerar sig själv för sitt geni. eliza får inte något erkännande överhuvudtaget för allt arbete hon lagt ner och blir följaktligen sårad och arg. med all rätt.
förutom att hon inte får credit för sitt slit börjar hon också ifrågasätta vad hon ska göra med sina nya 'kunskaper'. en perfekt accent ger inga jobb. en perfekt accent är ingen yrkeskunskap. higgins viftar bort hennes oro och säger att hon klarar sig väl på något sätt. hon kan ju gifta sig rikt. där är måttet rågat och eliza stormar ut i ilska och lämnar den förbryllade higgins (han har verkligen ingen självinsikt denna mannen) ensam.
när han nu förlorat sin uppassare inser den gode professorn förstås hur mycket han saknar eliza. han vandrar gatan fram och och varvar sorg med ilska. man tänker kanske att han nu äntligen ska inse vilket komplett rövhål han varit och ändra sig. bli en bättre man. man tänker också att en riktigt världsomvälvande kärlekssång till eliza vore på sin plats, men då kommer man bli besviken.

istället för att ångra sitt beteende och krypa på knäna inför eliza så får man låten 'I've grown accustomed to her face'. wow, jag har aldrig hört något mer romantiskt i mitt liv; jag har vant mig vid hennes ansikte. inte ett enda love eller sorry eller I've been a douche, men dock det nästan lika romantiska 'let her shiver, let her moan; I'll slam the door and let the hell-cat freeze'. ja, men då så. henry higgins - mannen i mitt liv!
i george bernard shaws originalmanuskript lämnar eliza professor higgins och gifter sig med freddy, en man som älskar henne för den hon är, i stället. i filmversionen kommer hon av någon oförklarlig anledning tillbaka till higgins. i slutscenen sitter han hemma och lyssnar på en inspelning av elizas röst på fonografen när hon kommer in. och nu, nu kommer väl äntligen förlåtet och krypandet-på-knäna och kärleksförklaringarna? nej. higgins lutar sig tillbaka i sin fåtölj, glad och nöjd över att ha fått tillbaka sin kvinna, och säger; 'eliza, where the devil are my slippers?' cue svällande slutmusik och en leende eliza som nu är den perfekta kvinnan och hushållerskan och som förmodligen kommer att få spendera återstoden av sitt liv med att passa upp higgins och bli tillsagd exakt vad hon ska göra. the end.