04 november, 2012

skinny legs and all

jag för länge sedan.
jag igår.
när jag var till korsnäs senast passade jag på att plocka med mig några av mina gamla dagböcker. har suttit och läst dem ikväll och skrattat gott åt min egen dumhet. och ibland skämts över min småaktighet. jag kunde vara otroligt elak när jag var yngre, men nu i efterhand kan jag inte annat än skratta åt det (och förstås hoppas att ingen skadats av mina ord).
det var ett så löjligt och flyktigt hat utan någon som helst substans. någon som var ens bästa vän en dag kunde vara ens svurna fiende nästa. vad som fått en att ändra åsikt kunde vara ett rykte man hört från en tredje part (som det ofta inte låg ett uns av sanning i) eller ett bråk om en totalt trivial sak. det räckte för att man skulle 'hata' en människa. ett ord man slängde sig med utan att ha en egentlig aning om vad det betydde.
en helt orelaterad sak som jag stötte på var ett inlägg från början av 2002 som handlade om hur jag frågat chans på någon och han svarat nej eftersom han tyckte att jag var för smal. jag verkar inte ha reflekterat över händelsen särskilt mycket då, men nu i efterhand verkar ju det som en oerhört korkad orsak för att inte vara ihop med någon.  
något som jag helt hade glömt bort (eller förträngt) var att jag blev kallad anorektiker i lågstadiet. i mina dagböcker står det dock svart på vitt, omsorgsfullt nedtecknat. i skrivstil till och med. 'jag äter faktiskt flera gånger om dagen', har jag skrivit till en icke-existerande publik. hoppas att jag sa det till mina påhoppare också och inte bara till mig själv.
det är konstigt hur folk verkar tycka att det är okej att kommentera folks vikt hur som helst. speciellt om man är smal. som om det skulle vara mindre elakt än att säga att någon är tjock. 
jag var på väg hem från en kvällskurs förra vintern när jag mötte två småfulla män på vägen. de synade mig uppifrån och ner och när de gått förbi sa den ena högljutt till den andra 'hur kan man ens gå på såna där pinnar till ben?' på finska. jag hörde inte den andres svar, men knappast var det något till mitt försvar.
visserligen var det bara två fulla lallares åsikt, inget att hänga upp sig på, men negativa kommentarer ackumuleras. de samlas i små kärl som till slut rinner över och översvämmar ens hjärna med falskheter som man börjar tro på. helt i onödan. man borde inte behöva gå runt och tänka på sådana saker. de flesta av oss har tillräckligt att oroa oss över i alla fall.
jag försöker att drastiskt minska på (med slutgiltigt mål att helt sluta med) de kommentarer jag slänger ur mig om andra människors utseende. för fatta hur oviktigt det är. hur man ser ut. det betyder ingenting. ingenting. är man frisk, mår man bra, mår ens närmaste bra - det är det viktiga. allt annat kan man skita i.

5 kommentarer :

nadja sa...

(en helt irrelevant parentes, je e min människohamn bok du har? :DD om int, så minns ja int vem ja ha låna ut an ti.. eheh)
also, bra skriva!

ellen! sa...

fina fina ida, du e så smart! jag fullkomligt ÄLSKAR dina längre inlägg. go go go!

ida sa...

nadja: jo, e je jag som har boken! haha. ha haft an typ 1 år elå na. to it alls na lieng för me ti läs an.

ellen: ååååh, ellen! tack!

mira sa...

jag minns att jag läääängtade efter att få valkar för alla andra hade och jag var ju såååå anorektisk (fast jag åt flera gånger om dagen!!). Till och med andras föräldrar ojjade sig över hur smal jag var. Och jag var ju helt normal. Men det fattade jag ju inte eftersom man fick inpränat i huvudet att man var onormal. På 7:an anmärkte också en lärare, (långt hår, glasögon, gammal, numera pensionerad, hehe kanske du vet?) inför hela klassen om hur mager jag var. Jag blir fortfarande jättearg och ledsen när jag tänker på det. För det skulle ju aldrig falla folk in att kommentera om hur tjock nån är, DET är ju oförskämt. Bra skrivet!

ida sa...

gud, vad fräckt av henne! det är en sak när barn kommenterar ens utseende, men vuxna människor borde ju definitivt veta bättre (fast man märker ju mer och mer att så inte är fallet).

och tack! :)