'hitler... there was a painter! he could paint an entire apartment in one afternoon! two coats!'

jag betar långsamt, långsamt av alla de gamla klassikerna som finns att se. har nu sett de flesta hitchcock-, billy wilder-, marilyn monroe-, och audrey hepburn-filmerna. härnäst blir det väl att ta sig an fellini och godard, men eftersom de är lite mer tungsedda kommer det nog att ta ett tag. jag måste alltid vara på ett väldigt specifikt humör för att se en viss typ av film. ibland orkar jag inte med annat än thrillers, andra gånger är det komedier som gäller. drama är nog det jag har svårast för. det är väldigt sällan som drama-humöret uppenbarar sig.
hur som helst - några ord om veckans filmer: 'psycho' har säkert de allra flesta sett redan eftersom den är en sådan klassiker. för mig hamnar den ganska mitt i när jag jämför den med hitchcocks andra filmer. den är bra, men inte lika bra som till exempel rear window, marnie eller dial m for murder. i gentlemen prefer blondes spelar marilyn monroe den typiska marilyn-rollen, nämligen den naiva blondinen. tydligen föredrog hon att spela dramatiska roller, men på grund av sitt utseende fick hon sällan möjligheten att göra det. filmen är full av glitter, vackra klänningar och ikoniska bilder som man sett tusen gånger på planscher och dylikt. trots att jane russell är huvudrollen i filmen så är det marilyn man minns. det är inte det minsta förvånande att så många människor är fascinerade av henne. hon stjäl verkligen varje scen. the producers var hysteriskt rolig och jag skrattade högt typ hela tiden. gillar man subtil humor tycker man nog inte om den här filmen. shadow of a doubt är ännu en hitchcock-film. den här handlar om en ung, uttråkad tjej som får besök av sin morbror. hon börjar lägga märke till mystiska beteenden hos honom och ganska snart får hon besök av två detektiver som misstänker att han är inblandad i några väldigt allvarliga brott. låter det bekant? det tog mig ett par dagar att komma på varför den verkade så bekant, men sedan insåg jag att stoker handlar om nästan exakt samma sak. det visar sig att stoker är inspirerad av hitchcocks klassiker. se båda tycker jag! ariane eller love in the afternoon var väldigt kontroversiell när den kom ut 1957. audrey hepburn var nämligen bara tjugoåtta år när filmen spelades in (och såg mycket yngre ut) och gary cooper, som spelade hennes kärleksintresse, var femtiofem. på grund av det floppade filmen totalt och ett år senare gjorde stackars gary cooper ett ansiktslyft. jag tyckte filmen var helt okej, audrey var hänförande som vanligt, men varken audreys eller billy wilders bästa. men den är fortfarande sevärd och inte på något sätt dålig. one, two, three är full av stereotyper, skrik-konversationer och några rätt irriterande karaktärer. ändå lyckades den vara rolig ibland och kändes inte som bortkastad tid. men jag hade nog högre förhoppningar på den här filmen eftersom den har så höga poäng på imdb och regissören är billy wilder (ska sluta nämna honom nu, jag lovar). helt okej tidsfördriv.