04 september, 2013

anti-carpe

 
david mitchell, min bittra brittiska hjälte, gjorde för ett (bra) tag sedan en video på sin youtube-kanal där han pratade om att leva i nuet*. detta ämne, som man visserligen kan tycka har diskuterats till döds, är något som jag med jämna mellanrum blir tvungen att fundera på tack vare min terapeut (ja, jag har en terapeut - deal with it). 
att leva i nuet är något jag finner nästintill omöjligt. delvis beror det på en djupt rotad rastlöshet (jag måste ha fötts med flackande blick) blandat med en realistisk (pessimistisk?) syn på livet, delvis på att mitt liv i stort sett består av helt identiska dagar som jag inte kan skilja från varandra om jag inte dagligen skriver upp stödpunkter över vad som har hänt. 
min terapeut vill att jag skriver ner åtminstone tre bra saker som hänt mig varje dag. tre saker som gjort mig glad. på det sättet stannar man upp, lever i nuet, och uppskattar händelsen mera än om man bara låter den flyga förbi. meningen är att jag ska skriva ner dessa saker genast när de händer, men naturligtvis sparar jag det tills slutet av dagen, eller ännu värre - slutet av veckan, när jag redan glömt vad jag gjort. 
du verkar ha höga krav, brukar min terapeut säga till mig. och det är nog det som är ett av mina största problem. att jag har så höga krav på vad som faktiskt ger mig glädje (eller som jag tror ska ge mig glädje) att inget når upp till det. att jag kan inte glädjas över småsaker. jag tror att jag undermedvetet mäter varje situation mot en lite bättre parallellversion som bara existerar i mitt huvud och när jag märker att det glappar så tänker jag att då är det nog inte riktig lycka. för om man riktigt på riktigt var lycklig skulle man väl inte fundera över hur en situation kunde bli ännu bättre? 
nu när jag tänker efter så vet jag inte om det här är ett problem. eller åtminstone inte ett problem jag vill lösa. jag vet inte hur jag skulle kunna leva med mig själv om jag blev en carpe diem-människa. anti-carpe-delen av min personlighet är så stor och har så mycket inflytande över resten av mig att om man tog bort det skulle jag bli någon annan. och det vill jag ju inte. 
och måste man tycka att allt är så himla bra hela tiden? måste man försöka glädjas över att man hör fågelkvitter när man inte har några pengar? eller njuta (kom igen då!! njut!) av en kopp whatever-floats-your-boat när hela livet hänger i luften och det känns som om man aldrig ska landa? 
nä. 
blä. 
man måste få tycka att livet suger. man måste få beklaga sig och vara ledsen. och man måste inte febrilt söka efter lyckomoment varje dag när det faktiskt kanske inte funnits några. det känns så påtvingat och falskt detta eviga njutande och intagande av omgivningar och uppskattande av struntsaker. 
så nu slutar jag med det. lika snabbt som jag började. jag var ändå aldrig särskilt bra på det. 


*jag vill bara påpeka att jag hatar detta uttryck något otroligt. tack.

4 kommentarer :

juliadesdemona sa...

känner igen mig så mycket. "jag tror att jag undermedvetet mäter varje situation mot en lite bättre parallellversion som bara existerar i mitt huvud och när jag märker att det glappar så tänker jag att då är det nog inte riktig lycka." - så gör jag med. jag vet liksom inte vad lycka ÄR, hur ska jag kunna säga att jag är lycklig? jag kan känna glädje, tillfredställelse och allt det där, men det finns ju fortfarande ångest, krig, orättvisor, hat etc i världen, ska jag bara förbi se från det? etc etc.

ida sa...

ja, det är svårt det där. men så tror jag att lycka är något väldigt flyktigt också som man kommer få jaga hela livet och inte något tillstånd man befinner sig i konstant eller kan uppnå permanent som så många verkar tro. näe, då är det lättare att vara lite missnöjd och okej med det och så får det komma som en glad överraskning om man plötsligt upplever lycka. länge leve realisterna! haha

Anonym sa...

skulle du kunna skriva mer om din ångest? befinner mig just nu i en ångestperiod och mår så jävla piss. är ständigt på helspänn och vet exakt hur hjärtat slår och överanalyserar allt bara. detta är min andra ångestperiod och jag hanterar den bättre än den första, men jag är så jävla rädd ändå. vet att allt är i mitt huvud bara men det är svårt att slappna av då hjärtat slår som sjutton och massa negativa tankar snurrar runt. skulle vara skönt att läsa om någon annans ångest så man inte känner sig så ensam om detta. plus att jag älskar din blogg och ditt sätt att skriva

ida sa...

jag förstår precis hur du känner dig. jag önskar verkligen att ingen behövde må dåligt och ha ångest någonsin för det kan verkligen förstöra ens liv. jag har många gånger tänkt skriva ett riktigt ärligt inlägg om min depression och ångest, men det blir oftast bara till något abstrakt och överslätat för att det är ett så svårt ämne att prata om. men nu när jag vet att det finns någon där ute i samma situation som mig som läser det jag skriver så ska jag verkligen försöka berätta om det. tack för din kommentar! ta hand om dig.