24 september, 2015

Funkar terapi?

Med anledning av att jag snart kommer avsluta tre år av regelbunden terapi har jag börjat fundera på hur jag har utvecklas under dessa tre år. Har jag börjat må bättre? Har min livssituation förbättrats? Har jag kunnat ändra på mina lite mer tvivelaktiga beteenden? Tänker jag fortfarande lika negativt om mig själv? Kan jag bära med mig något från terapin i framtiden? Och sist men inte minst (och det som innefattar alla de andra frågorna); Funkar terapi?
Folk i min närhet skulle jag säga är övervägande positiva till terapi. Kanske för att många av dem har/har haft diverse problem och har förstahandserfarenhet av terapi, kanske har det hjälpt någon de känner, kanske beror det på att de är öppna personer med stor tilltro till samtalets läkande kraft, kanske de aldrig funderat desto mer på saken och bara har den inställningen by default. Eller så är det bara en fasad de upprätthåller för att inte såra de som söker hjälp (H: Cynikern). Det kan jag omöjligt veta. Men såklart gjorde det det mycket lättare för mig att ta hjälp av psykiatrin när folk runtomkring mig var relativt öppna för det och till och med uppmuntrade det.
När jag å andra sidan tänker på folk i allmänhet, den stora massan, får jag känslan av att man fortfarande ser terapi som något för de riktigt sjuka eller som en sista utväg. Att man inte pratar öppet om att man går i terapi. Att det är skamligt, helt enkelt. Jag var nog själv lite tveksam till att söka hjälp när jag först insåg att jag var sjuk. Dels för att jag var tonåring och tyckte att det mesta var pinsamt, dels för att jag inte ville erkänna för någon annan att jag inte mådde bra. Sedan är jag väldigt envis också och vill klara av saker själv och det gjorde att tröskeln blev extra hög.
Det känns som om knappt någon tid alls har förflutit sedan jag började gå i terapi i januari 2013. (Jag har gått i terapi flera gånger tidigare i mitt liv såklart, men inte såhär intensivt.) Då hade jag just hoppat av min utbildning på Novia för gott och var helt övertygad om att jag aldrig skulle orka göra någonting överhuvudtaget igen. Jag var så trött, så nedstämd och full av ångest. Jag minns absolut ingenting av det året och eftersom jag slutade blogga i ett halvår så lär jag aldrig få veta vad som hände då heller. Allra troligast är att jag låg hemma och tänkte onda tankar om mig själv och släpade mig till terapeuten en gång i veckan för att säga saker som "Det är väl okej", "Jag vet inte" och "Jag minns inte". Jag såg inte särskilt mycket solljus det året om man säger så.
Jag sjukskrevs i slutet av september 2013 och var det ett helt år framåt. Ett helt år! Fattar ni hur länge det är att bara vara hemma och må dåligt? De flesta skulle hellre gå över krossat glas än att vara sjukskrivna bara en månad. Eller en vecka. Men jag behövde det där året, det gjorde jag verkligen. Jag orkade inget annat. Jag var så trött hela tiden. Jag kunde sova nästan hur mycket som helst. Jag blev väldigt defensiv när frågor om framtiden ställdes. Fattade inte folk att det inte fanns något för mig i framtiden? Det var så här det skulle vara nu. Jag skulle vara sjukskriven resten av livet och det var inget mer med det.
Mycket, mycket långsamt började tanken på att ha ett jobb, inte på heltid förstås, kännas alltmer överkomlig. Och när sjukskrivningen gick ut i september 2014, efter att ha varit utan sysselsättning i nästan två år, bestämde jag mig för att börja undersöka mina möjligheter. Den 14 oktober började jag jobba på dagis. Jag blev väldigt trött av att jobba. Nästan varje eftermiddag somnade jag framför en tv-serie eller med en bok i handen. Men jag fortsatte gå till jobbet varje morgon och jag gör det fortfarande.
Min situation nu är ganska mycket densamma som den var för ett år sedan. Vill man vara elak kan man säga att min utveckling har nått en platå, vill man vara snäll kan man säga att jag har hittat en nivå som passar mig och som får mig att må bra. Tyvärr kommer jag inte kunna fortsätta jobba på dagis hur länge som helst. Mitt jobb är inte på "på riktigt" och jag har dessutom ingen utbildning inom området, vilket inte gör mig kvalificerad att ta jobb som vikarie eller liknande. Det nästa logiska steget för mig vore alltså att börja skolan igen.
Jag har ingen bra erfarenhet av att gå i skolan. Jag trivs inte i grupp, hatar deadlines och fokusen på prestationer, har svårt att engagera mig i saker jag inte är hundra procent intresserad av och ogillar att man måste vara på ett visst sätt för att vara "en bra studerande". Men whatever, det har inte med det här att göra. Tanken på skolan ger mig bara ångest.
Terapi var det, ja. Funkar det? Hur vet man om det funkar? Jag har svårt att säga om det är terapin som har gjort att jag mår bättre nu eller om det bara är tidens gång som ligger bakom det. Jag tror inte att terapi funkar om man inte är en viss sorts person som dessutom är totalt mottaglig. Jag är en ganska stängd person som ogillar att berätta om mina innersta tankar och är också en skeptiker ända in i märgen. Inte superbra förutsättningar, med andra ord. Det jag är mest skeptisk till är jag-fokuset, ältandet och navelskåderiet. För mycket av den varan gör att det blir kontraproduktivt. Man blir alldeles för självmedveten och osäker och börjar ifrågasätta varje steg man tar. Det är nog lite det som har hänt mig tror jag. Jag känner inte mig själv särskilt mycket bättre än för tre år sedan utan har istället börjat ifrågasätta varje tanke jag har tills jag inte minns vad jag tänkte från början. Jag fastnar i tankehärvor hela tiden och kan aldrig ge ett rakt svar på ens den enklaste fråga för att jag måste tänka på den från varje vinkel. Tycker jag om när solen skiner? Gillar jag en viss film? Är blått en snygg färg? Jag vet ingenting längre.
Är det mitt fel att terapin inte funkat? Har jag inte jobbat tillräckligt hårt? Inte velat bli bättre tillräckligt mycket? Det är farliga tankar. Inte nog med att jag anklagar mig själv för att ha blivit sjuk, nu har jag börjat fråga mig själv om det kanske är mitt eget fel att jag inte mår bättre också. Visst hade jag kunnat göra hemuppgifterna oftare. Antecknat tre positiva saker med varje dag, sagt snälla saker till mig själv i spegeln - men hur mycket hade det egentligen hjälpt? Jag har svårt att tror att jag hade varit superlycklig och stabil nu om jag bara gjort de sakerna. Om det var så enkelt hade det väl inte funnits så många sjuka.
Å andra sidan har jag aldrig blivit lovad några mirakel. Ingen har någonsin hävdat att terapin skulle göra mig frisk, så kanske jag bara förväntar mig för mycket. Det finns hur många frågor och vinklar på det här som helst och jag kommer inte riktigt fram till något vettigt. Men om jag var tvungen att ge ett rakt svar på frågan Funkar terapi? skulle mitt svar vara: Nej, oftast inte. Det funkar inte för den introverta, den som inte är helt mottaglig, den som inte vill/vågar bli bättre, den som träffar fel terapeut, den som inte vågar öppna sig. Det är en jävla massa variabler som ska stämma för att det ska funka och det är inte ofta de gör det.

1 kommentar :

Anonym sa...

håller helt med! träffade en terapeut pga grov ångest och fick sluta för att denne gjorde det så mycket värre. hittade min plats och mår bra nu