20 december, 2015

Årets bästa läsupplevelser

Det är bara några dagar kvar av 2015 och det börjar bli dags för sammanfattningar. I år tänkte jag fokusera på böckerna jag läst eftersom jag hunnit igenom fler än vanligt. Mycket av det jag läst har varit ganska mediokert, men några böcker stack verkligen ut och blev nya favoriter. Innan jag avhandlar dessa kommer här en snabb enkät:

Hur många böcker har du läst i år? 73 stycken än så länge. Tror att jag kommer hinna med ett par till innan året är slut.
Vilken bok började du året med? The Disreputable History of Frankie Landau-Banks av E. Lockhart. Gav den en trea.
Vilken bok läste du senast? The Grownup av Gillian Flynn. En kort novell på cirka sextio sidor.
Läste du fler kvinnliga eller manliga författare? Jag läste överlägset flest kvinnor.
Läste du någon debutant? Ja, Emma Healy och Martina Moliis-Mellberg. Eventuellt någon till som jag inte orkar kolla upp nu.
Läste du om någon bok? Nope, inte en enda. Känner att jag inte har tid med omläsningar när det finns så mycket nytt att ta sig an.
Vilken bokkaraktär kunde du mest relatera till? Varför? Minns tydligt att jag kände ett starkt släktskap med en karaktär, men nu kommer jag inte ihåg vem det var. Mycket irriterande. Kan nog se drag av mig själv i de flesta karaktärer, förutom Kevin Khatchadourian då kanske. Rent tankemässigt kände jag igen det mesta som Alex Schulman och Sigge Eklund tog upp i sin bok Tid
Lämnade du någon bok på hälft? Varför? Ja, tyvärr. Hatar att lämna böcker på hälft, men ibland orkar man helt enkelt inte med språket eller genren eller vad det nu må vara just då. Avbröt både Tove Janssons Bildhuggarens dotter och Fallna kvinnor av Eva F. Dahlgren. Superbra båda två, men jag kom inte någon vart med dem.
Vilket språk läste du mest på? Läste ovanligt mycket på svenska i år. 34 av 73 böcker var på svenska, resten på engelska. Ju mer jag läser desto bättre blir jag på att kasta mig mellan de båda språken utan att jag behöver ställa om hjärnan alltför mycket. Nuförtiden minns jag knappt om jag läst en bok på svenska eller engelska, eftersom båda språken känns nästan lika bekanta.
Blev du besviken på någon bok? Blev ofta besviken känns det som. De som sticker ut mest är dock Belzhar av Meg Wolitzer, Du av Caroline Kepnes, Yes Please av Amy Poehler och The Silent Wife av A.S.A. Harrison, eftersom jag hade så höga förväntningar på dem som de inte levde upp till.
Vilken var årets bästa bok? Lätt! A Partial History of Lost Causes av Jennifer DuBois. Skriver mer om den här nedan.
Vilka böcker ser du fram emot att läsa nästa år? Massor som vanligt. Har ingen koll på vad som släpps nästa år, men av det som redan finns att tillgå vill jag gärna läsa sista delen i trilogin om Cormoran Strike, Dept. of Speculation av Jenny Offill, All the Light We Cannot See an Anthony Doerr, Threats av Amelia Gray, The Girl With A Clock For A Heart av Peter Swanson, Station Eleven av Emily St. John Mandel och För Lydia av Gun-Britt Sundström.

Nu till årets bästa läsupplevelser (utan inbördes ordning)!


Doktor Glas
En klassiker som jag, liksom med de flesta klassiker, skjutit upp att läsa eftersom jag är rädd för torrt språk och gigantiska persongallerier. Inget av detta stöter man på i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Igenkänningsfaktorn är stor, ångesten större och quotabilityn (finns inget enskilt svenskt ord för detta) störst. Språket är vackert och precist och träffar en rakt i hjärtat. Läste för övrigt också Söderbergs Den allvarsamma leken i år, men drabbades inte alls lika hårt av den som Doktor Glas. Men det är väl en smakfråga det där. Vet att det finns de som tycker precis tvärtom.

The Hundred-Year House
En familjesaga som utspelar sig baklänges - det är nog det bästa sättet att förklara Rebecca Makkais andra roman på. Den börjar nämligen år 1999 och slutar år 1900. Under dessa hundra år får vi följa ett antal mer eller mindre märkliga karaktärer med hemligheter som har anknytningar många årtionden bak i tiden, vilka nystas upp från fel ände. För att veta hur historien började måste man alltså läsa boken till slut. Ett mycket intressant koncept som lyckades väl. Tyvärr tyckte jag att historien blev svagare ju längre bak i tiden man kom så jag kunde inte ge den full pott, men damn close! Ser fram emot att läsa mer av Makkai.

Cartwheel/A Partial History of Lost Causes
Båda dessa är skrivna av Jennifer DuBois och båda var helt fantastiska läsupplevelser. Jag behöver knappast säga att jag hittat en ny favoritförfattare. Cartwheel, som jag läste först, är inspirerad av Amanda Knox-fallet och följer en ung kvinna på utbyte i Buenos Aires. Lily, som hon heter, vill göra det mesta av sin tid utomlands och skaffar snabbt både jobb och pojkvän medan hennes rumskompis mest sitter hemma med näsan i en bok. När rumskompisen blir mördad blir Lily snabbt huvudmisstänkt och sedermera också arresterad för brottet. Vi får följa både Lily, hennes föräldrar och hennes åklagare när de försöker ta reda på vad som egentligen hände. Men vad boken egentligen handlar om är hur medierna förvrider bilden av en brottsmisstänkt och bestämmer sig för en vinkel oavsett vilka bevis som finns och hur allt den misstänka gör blir granskat med lupp och analyserat. Så jäkla spännande och bra skriven. 
A Partial History of Lost Causes var dock ännu bättre. Den handlar om en ung kvinna som fått diagnosen Huntingtons, samma sjukdom som hennes pappa dött av, och som bara har några år kvar innan symptomen börjar visa sig. När hon hittar ett gammalt brev som hennes pappa skrivit till sin stora idol, schacklegenden Aleksandr Bezetov, bestämmer hon sig för att resa till Ryssland för att få svar på en fråga som han ställt men aldrig fått svar på. Parallellt får vi också följa Bezetov från hans år som ung schackstuderande till att han blir världsmästare och sedermera presidentkandidat och hur han hela tiden kämpar mot kommunismen. Så småningom möts de båda och börjar jobba ihop. Språket i den här boken har irriterat en del, eftersom de är rätt invecklat, men jag tyckte att det passade berättelsen. En väldigt melankolisk, stundtals hopplös, intrikat, fantasifull och vacker berättelse som fick mig att bli totalt frälst i Ryssland.

We Need to Talk About Kevin
Jag har skjutit upp läsningen av den här eftersom jag såg filmen när den kom och inte ville få boken förstörd av att läsa den alldeles för nära inpå. Som tur är är ju mitt minne som bekant uselt och därför kom jag bara ihåg i stora drag vad den handlade om när jag plockade upp boken. (Jag såg för övrigt filmen igen efter att jag läst boken och surprise, surprise så var boken cirka tvåhundra procent bättre.) Hur som helst, Lionel Shrivers mästerverk är skriven i brevform från Eva till hennes man. I dem går hon igenom deras liv tillsammans och såklart främst vad det var som gick så fel med deras son Kevin. Kevin är nämligen massmördare och sitter inspärrad på livstid. Vi följer Kevins uppväxt genom Evas ögon och får se hur han blir alltmer manipulativ och kalkylerande och kallsinnig. Evas man håller dock inte med. Med honom är Kevin varm och lekfull och denna totala motsättning gör att det uppstår sprickor i deras förhållande. Det stora temat i boken är människans godhet/ondska och huruvida man föds med en av dessa egenskaper. Kevin verkar i alla fall ha gjort det. Väldigt tankeväckande och välskriven, om än lite väl högtravande ibland, speciellt med tanke på att den är skriven som brev. 

The Cuckoo's Calling
The Cuckoo's Calling är första delen i detektivserien om Cormoran Strike och är skriven under pseudonymen Robert Galbraith (J.K. Rowling). Naturligtvis läste jag den främst på grund av dess upphovskvinna, men också för att jag älskar en bra thriller. Cormoran Strike är en krigsskadad privatdetektiv som haft en mycket tumultartad uppväxt. Hans pappa är den världskända artisten Johnny Rokeby och hans mamma en groupie som dog av en överdos när Strike var ung. Precis när detektivfirman är på väg att kollapsa får han in ett nytt fall. En supermodell har av allt att döma tagit sitt eget liv, men hennes bror är inte alls övertygad. Strike och hans assistent Robin börjar undersöka och snart märker de att allt inte är som det verkar. En väldigt smart story med kontroll och intressanta vändningar.

2 kommentarer :

koltrast sa...

så bra lista! blev sugen på att läsa Doktor Glas nu, minns att vår gymnasielärare läste stycken ur den högt och att det var fint men läste aldrig hela boken. vad tyckte du om Hangsaman och The Haunting of Hill House? är de lika bra som We have always lived in the castle?

Ida Ståhl sa...

Älskade verkligen Doktor Glas! Fattar verkligen varför den blivit en sådan klassiker. Hangsaman var inte särskilt bra, tyvärr. Den kändes osammanhängande och hafsig och hade inte alls samma starka språk som i We Have Always. Tycker man kan skippa den faktiskt. The Haunting of Hill House var däremot mycket bättre! Inte lika bra som We Have Always, men ändå spännande och vacker.