Måndag - min nemesis

Min trogna laptop är fem före att krascha så tills jag hunnit skaffa en ny använder jag min pad som jag nog inte haft framme på ett år. Den är mycket opraktisk, men åtminstone vågar jag koppla på internet utan rädsla för att den ska kollapsa. Hoppas att jag hinner rädda alla hundratals (tusentals?) bilder som är sparade på datorn innan det är för sent. 
Skrivandet går bra, men allt annat känns ganska värdelöst. Den bekanta känslan av meningslöshet har uppenbarat sig igen och tyvärr verkar det inte finnas något sätt att bli av med den. Om ingen råkar ha en tidsmaskin förstås, då skulle jag nog kunna reda upp ett och annat. Hur folk orkar HÅLLA PÅ hela tiden kommer jag aldrig fatta. Jag har fullt sjå med att motivera mig att äta en ordentlig måltid istället för gamla digestivekex för att det är enklare. Allt är så himla svårt. Varför göra någonting överhuvudtaget när inget spelar någon roll? Snart är vi döda ändå och då spelar det ingen roll vad man gjorde eller inte gjorde. Ja, ni fattar. Mitt huvud är inte en rolig plats just nu. Jag tror att det har att göra med att min tid på dagis snart är slut och att jag inte har en aning om vad jag ska ta mig till sedan. Det är för svårt att bestämma sig. För svårt att välja en riktning. För svårt att ta sig an något som man ändå kommer misslyckas med. Har jag sagt att jag har mensvärk? 
Orkar inte skriva mer på det här tortyrredskapet nu. Får sitta böjd som en jävla banan för att nå tangenterna.