det är eftermiddag och vi befinner oss i klassrummet i väntan på att biologilektionen ska börja. jag står med mina två bästa kompisar och pratar om något som troligtvis känns väldigt viktigt för tre högstadietjejer, men som med åren kommer att bli mindre och mindre betydelsefullt ända tills det inte finns med ens i utkanten av ens radar. stämningen är avslappnad ända tills anna häver ur sig kommentaren om mitt utseende.
vad svarar man på en sådan kommentar? ingenting alls om man är en osäker fjortonåring som dessutom inte är den konfrontativa typen. det är som att ta emot ett hårt slag utan att ge ifrån sig ett ljud. jag är inte för snäll för att säga ifrån, bara feg.
det är inte första gången jag fått mitt utseende analyserat av min "vän". i själva verket verkar det som om det alltid är något fel med det jag har på mig eller hur jag har håret eller hur mina föräldrars kombinerade gener fått mig att se ut. hur jag än gör så blir det fel. jag har aldrig varit elak mot anna så varför hon ser en orsak att vara det mot mig är ett mysterium.
anna har en annan kompis som inte hör till vår standardtrio. vanligtvis brukar jag, anna och sara umgås ensamma varje rast (inte så ofta efter skolan dock eftersom vi bor i olika byar), men ibland sällar sig madde till vårt lilla sällskap också. jag gillar inte madde. varje gång hon ansluter sig till gruppen börjar det viskas om mig. hon och anna tisslar och tasslar och vet att jag hör. vill att jag hör. ibland om de känner sig extra elaka kan de säga rakt ut till mig att min pannlugg är sned, att jag har en finne på näsan, att jag passade bättre i långt hår.
jag säger ingenting. jag vet inte vad jag ska säga. jag har ännu inte tillräckligt med självdistans och självkänsla för att skämta om mig själv. för att låtsas att jag inte tar illa upp. om jag ger tillbaka blir det värre. det förstår jag. så jag förblir tyst. försöker att inte ta in orden. tränga ut dem istället. vänta tills rasten är slut så att jag kan slappna av i fyrtiofem minuter.
under lektionerna blir det nästan aldrig några kommentarer. det finns det inte tid för. speciellt inte om vi har matte. anna är dålig på matte så då måste jag hjälpa henne. jag går stegvis igenom uppgifterna med henne. gör mitt bästa för att hon ska förstå. så att hon slipper stödlektionerna med matteläraren som vi inte tycker om.
men det blir oundvikligen rast igen. många gånger. varje dag. och varje dag försöker jag att vara lite coolare, inte så töntig, så att anna inte ska hacka på mig (ibland låtsas jag att jag inte kan saker, matteproblem, viktiga historieårtal, för att inte verka för nördig). för jag är ju rätt nördig. det fattar jag ju. jag har bra betyg och jag gillar att läsa och jag går aldrig på fester.
jag gick på fest en gång med sara. jag spädde ut min drink tills det nästan bara var sprite i glaset. någon slocknade på en säng. några sprang ute i snön och kastade sig, fulla och högljudda, i stora snöhögar. det tog många år innan jag gick på en fest efter det. det var inte min grej.
jag har ingen kontakt med anna idag. hon bor i min hemby nu och jag ser henne där ibland. vi hälsar aldrig på varandra. låtsas knappt om den andra. jag är inte arg på henne längre. jag känner ärligt talat ingenting när jag ser henne. vi är båda helt andra personer nu än vi var då. vi skulle aldrig kunna bli vänner nu. vi är alldeles för olika. jag önskar bara att jag hade insett det redan i högstadiet och avslutat vänskapen. varit lite modigare.
* alla namn i texten är fingerade.
8 kommentarer :
Jag hatade också högstadiet. Hur kan man se "fet" ut i ansiktet? Folk som säger så har ofta dålig självkänsla själv, bara för att de inte vågar vara annorlunda eller karismatiska. Tack och lov blir man äldre och upptäcker att det finns andra människor som man själv, som uppskattar att man inte är som alla andra. Hälsar gärna inte heller på folk och gamla "vänner" från den tiden. De brydde sig ändå inte, så varför ska man..
jo, det är konstigt hur de där likriktade tankegångarna uppstår under högstadiet och sedan i princip försvinner helt efter att man slutat (hos de flesta i alla fall). i gymnasiet var det ju plötsligt helt okej att vara smart och lite nördig. tur att man har det där bakom sig.
tack ida för en välskriven text. jag fick årets flashback och såg glasklart HiPs korridorer och människorna som befolkade dem framför mig medan jag läste.
människor som säger att de saknar högstadietiden är människor som jag nog aldrig kommer att förstå mig på.
tack för kommentaren. människor som saknar den tiden tänker jag mig är sådana som var populära då och som nu är missnöjda med sitt liv. men de allra flesta måste väl ändå ha avskytt högstadiet, eller? huu.
Usch, jag fick också århundradets flashback till de där korridorerna med orange dörrar och blått golv... Som jag också hatade högstadiet. Passade aldrig in.
tänk att så många kände likadant, men att inget gjordes åt det. synd att så många ungdomar ska behöva må dåligt i onödan...
Det värsta sättet att dölja sin egen osäkerhet är att ge sig på andra, de förstår ju inte heller hur djupa spår det kan sätta. Jag är helt övertygad om att min utseendefixering/osäkerhet kommer enbart från mina "närmaste vänner" från lågstadiet och högstadiet. varför skall det kännas bra att trycka ner andra, har aldrig förståt.
Som något sjukligt behov att vara över de andra. usch.
Och även om det inte har någon skillnad vill jag ändå säga att jag upskattar ditt utseende jätte mycket, du är som en ofantligt vacker, skir och magisk varelse från en bok! som en spetsklänning.
hoppas du har det bra, kram mandi.
precis! de elaka kommentarerna hänger med en i åratal, de fina sakerna folk säger glömmer man så fort man känner sig lite nere. är så glad att man är omgiven av vuxna människor nu som har vett att vara snälla mot varann.
och TACK. fast utseendet inte är viktigt så är det ändå fint att höra sådana där saker. fina fina du.
kram<3
Skicka en kommentar