10 november, 2012

vem är rädd för feministen?

illustration av séamus gallagher.
innan jag blev gammal nog för att förstå vad feminism egentligen innebar trodde jag att alla feminister var punkare. och jag var livrädd för dem. på grund av brist på information (det här utspelade sig på landet pre-googla allt) var min bild av feministen en typisk riot grrrl.
jag visste naturligtvis inte vad riot grrrl var, det är tveksamt om jag ens hade hört termen då, men jag såg håret och kläderna och jag hörde de aggressiva tonerna (utan att förstå orden) och någonstans där fastnade jag. jag kunde inte se bortom ytan till det som låg under. det som var det egentliga meddelandet och syftet.
"är det det här som är feminism?" tänkte 13-åriga jag som fortfarande lyssnade mest på britney spears och radiopop. "varför är dom så arga?" eftersom jag buntat ihop musiken med rörelsen och inte tycktes kunna separera dem kunde jag heller inte kalla mig feminist. sånt där lyssnade inte jag på. så där ville inte jag se ut.
min bästa kompis storasyster var punkare. och feminist. hon hade tuppkam och lyssnade på ebba grön och jag tyckte att hon var skitcool och skrämmande på samma gång. men mest skrämmande var hennes kompisar som söp i ungdomslokalens källare och hamnade i slagsmål och körde buckliga bilar. inte konstigt att jag var rädd. men det jag var rädd för var förstås inte feminism utan tonåringar. 
så småningom började mer och mer information sippra in från olika källor och jag fattade att man som feminist kunde se ut precis hur som helst. man kunde till och med vara kille! och man fick lyssna på britney spears också om man ville det (vid det här laget hade jag dock lagt brittan på hyllan och börjat lyssna på the beatles i stället. bikini kill vågade jag mig inte på ännu). och bara för att man var punkare betydde inte det att man var feminist (jag tvivlar starkt på att alla de där tonåringarna som söp i ungdomslokalen var feminister).
det tog ytterligare några år innan jag kände mig tillräckligt välinformerad och självsäker för att diskutera feminism med andra. innan kunde jag stå och nicka medhållande, visa att jag var på feministernas sida, men inte säga något själv. tänk om jag sa något fel? tänk om någon började ifrågasätta mig och jag inte kunde försvara mig? det var bäst att hålla sig under radarn. 
idag bryr jag mig inte så mycket om att säga fel. och jag vet att jag inte behöver försvara mig. mina åsikter är min ensak och ingen kan förminska det eller säga att jag har fel. är det min övertygelse så är det rätt. mina tankar kan ingen inskränka eller inkräkta på. 

Inga kommentarer :