02 september, 2013

vackert på håll

det här är den sista gången vi någonsin kommer att ses. jag stapplar mig fram på sandade trottoarer i mina alltför höga skor och tunna kläder. förmiddagssolen får snön att gnistra och den bländande, rena vitheten framhäver mitt slitna tillstånd. jag är en svart fläck på en tvättad och struken linneduk.
jag kämpar för att dra in luft och känner hur lungorna ansträngt expanderar. jag andas ut. mitt hjärta bultar ut sina ständigt ökande slag och jag känner dess puls i hela kroppen. jag hör rytmen i mina öron och ryser av obehag, och delvis av kyla, över min medvetenhet om kroppens ständiga arbete för att hålla mig upprätt.
vi ska träffas vid busstationen. vi har redan sagt ett halvhjärtat hej då en gång, ifall du inte hinner möta mig där. jag hoppas skamset att du blir uppehållen vid posten dit du åkt för att skicka hem det sista av dina saker. jag hoppas att kön är lång (det närmar sig faktiskt jul och trots internet och mobiltelefoner skickar många fortfarande julkort) eller att kortläsaren krånglar (du bär aldrig kontanter) eller att din cykel får punktering så att du blir tvungen att halkande och flämtande (så att ett tunt, ömtåligt lager av frost bildas i ditt skägg) springa för att hinna fram innan bussen slirar iväg.
sekunden efter att den tanken flimrat förbi, den av dig springandes för att säga hej då, inser jag att det aldrig skulle hända. mer troligt är att du, i den händelse att cykeln skulle få punktering, skulle se dig besegrad av universum, inse att det var så här det var menat att bli, och saktmodigt promenera hemåt igen.
jag sätter mig utmattad ner på bänken utanför den intetsägande stationen. det är torsdag och knappt några människor i rörelse. när det börjar närma sig lunch kommer arbetare och studenter att i prydliga grupper strössla gatorna och bege sig till det enda lunchstället i stan. men just nu är det tomt. stilla.
en tjej i min egen ålder sitter på bänken till vänster om mig. hon är betydligt mer påklädd än vad jag är. troligtvis har hon inte varit på julfest igår. troligtvis har hon inte druckit vin direkt ur flaskan och suttit i en soffa och lett fånigt åt sina klasskamrater som dansat som om deras liv hängde på det (när det egentligen bara handlade om ett sista utbrott av energi innan vi, de, åker hem över jullovet). troligtvis har hon somnat i sin egen säng den natten och troligtvis undrar hon varför i hela friden jag är så uppklädd för.
jag är trött. jag har knappt sovit alls och alkohol fungerar inte så bra med min kropp. jag känner mig seg och dåsig. det enda jag vill är att åka hem, duscha och sedan sova tills det är ett nytt år. eller tills jag inte är trött längre. vilket som nu råkar komma först.
fem minuter kryper förbi och jag är nervös. jag är nervös att du ska hinna fram i tid. att du inte ska hinna fram i tid. för vad som kommer hända ifall du hinner. hur säger man hej då till någon man är kär i?
jag vet inte vad jag ska säga till dig. jag vill säga något som du alltid kommer komma ihåg. något smart och känslosamt och kanske lite roligt också. jag vill att du ska minnas mig som någon du inte borde släppt taget om. som du kanske berättar om för barnbarnen med en frånvarande blick medan de skruvar på sig, obekväma med din plötsliga öppenhet, och tänker: men mormor då? men jag vet att det inte kommer att bli så.
sju minuter har gått nu. jag håller telefonen i min ena handskprydda hand och sneglar på klockan var femtonde sekund. bussen kommer om exakt sju minuter. sju plus sju. sju är mitt lyckonummer. jag vet inte exakt vad det innebär för den här situationen. jag vet inte vad jag vill att ska hända.
jag hör inte när du parkerar din cykel. plötsligt står du bara här framför mig. du ler inte, vilket jag tycker är konstigt. vi har ju bara några få minuter tillsammans. några få, fjuttiga minuter innan jag försvinner, du försvinner, vi försvinner. borde du inte vara glad att se mig? att du hann? jag överanalyserar, inser jag. det är snart slut. jag måste sluta analysera och bara vara.
du sätter dig ner bredvid mig. du har inga vantar på dig. ingen mössa heller för den delen. det är minus vem-vet-hur-många-grader och du är klädd som om det vore en mild höstdag. dina händer är röda och du gnuggar dem mot varandra för att hålla värmen. dina tänder skallrar en aning. av någon anledning tycker jag att det är oattraktivt.
vill du ha en vante? frågar jag. vi kan dela. nej tack, säger du och fortsätter gnugga dina händer. jag känner mig förolämpad. frys då, tänker jag.
vi pratar om ingenting. vi har för lite tid kvar för att säga något viktigt. det spelar ingen roll längre vad vi säger för det finns inga ord som kan ändra på situationen. jag frågar vad du ska göra när du kommer hem och du säger att du ska jobba och skaffa körkort. du frågar mig vad jag ska göra på jullovet. vara hemma, säger jag. äta alldeles för mycket mat. du ler lite, men ser inte helt engagerad ut.
och nu kommer bussen. den är här och vi måste skiljas och det finns inget vi kan göra åt det. (finns det verkligen ingenting vi kan göra? du kan väl stanna? snälla?) jag stiger långsamt upp och du följer efter. jag låter flickan som suttit bredvid mig gå på bussen först. jag behöver tid. jag behöver mycket mer tid än så här och inte en buss som hetsar på med sin närvaro.
ja, jag måste väl gå nu, säger jag. ja, säger du. god jul och gott nytt år och ha en trevlig resa och allt det där, fortsätter jag. jag säger det nästan som om det vore ett enda långt ord. du skrattar. jag känner hur busschauffören tittar på oss. jag fattar att han vill åka iväg nu. han har inte tid med sådant här tjafs, men han säger inget. som tur är. jag känner mig obekväm. jag ser att du känner likadant. du ger mig en snabb kyss, alldeles för snabb, och det återstår bara för mig att stiga på bussen.
jag betalar chauffören och väljer omsorgsfullt en plats att sitta på. det är bara två andra passagerare ombord - tjejen från bänken och en äldre man med gubbkeps på sig. ingen av dem tittar på mig. jag undrar om de sett vårt lilla avsked där utanför. jag sätter mig och tittar ut genom fönstret för att vinka åt dig, men du är redan borta.

4 kommentarer :

ellen sa...

skulle ha kommenterat tidigare, men blev knockad medvetslös av DIN TALANG!!!!!!

ida sa...

nåmen nee (<--- typisk österbottning som inte kan ta emot komplimanger). men TACK! jag blir så glad!

Anonym sa...

Du utvecklas. Du mognar. Det är bra.

Pappa sa...

Och anonym ^ ... det är alltså din gamle far det:)