25 november, 2014

Jean-Sol Partre och indigohumör

Det var ganska många veckor sedan jag såg följande filmer så beskrivningarna är kanske lite luddiga. Men bättre sent än aldrig tänker jag. 

L'écume des jours, Dagarnas skum, var surrealistisk och rolig och fick mig att glömma bort världen utanför ett litet tag. Vissa filmer påminner mig väldigt tydligt om varför jag började älska film från första början. Denna var en sådan. 
The Three Faces of Eve handlar om en kvinna som lider av personlighetsklyvning (vilket inte är samma sak som schizofreni, har jag fått lära mig). Den är baserad på en verklig historia och började som en bok skriven av två psykiatriker om en av sina patienter. Mycket dramatisk, helt okej. Intressant att se i alla fall som tidsdokument.
Like Minds var spännande och så, men kändes lite råddig. Jag minns faktiskt inte hur den slutade, jag minns bara att jag inte riktigt fattade det.
Glorious 39 följer en rik engelsk familj under andra världskrigets början. I centrum står den unga Anne som, efter en väns mystiska död, börjar ifrågasätta och undersöka banden som löper mellan hennes kära familjemedlemmar och Hitler-vänliga politiker. Medan hon leker detektiv försöker alla andra undergräva henne och få henne att tro att hon är psykiskt instabil...
Jag var lite skeptisk till Edge of Tomorrow, men den visade sig faktiskt vara väldigt välgjord och blev aldrig löjlig eller överdriven. Trots att händelserna upprepade sig om och om igen, eftersom det är vad filmen går ut på, så tröttnade jag inte. Blir så glad när man stöter på en bra actionfilm. Det händer inte så ofta.
Grand Piano var inte särskilt väl sammanhållen och inte alls trovärdig. Den handlar om en pianist, spelad av Elijah Wood, som ska göra en comeback-konsert efter ett stort fiasko som ledde till en lång tid i exil. På scenen hittar han ett hotfullt meddelande på noterna och under resten av föreställningen blir han utpressad och hotad utan att någon i publiken vet om det.



Jag har också, nu när jag varit sjuk, kollat på fyra säsonger av Curb Your Enthusiasm. Ni vet, Larry Davids (skaparen av Seinfeld) show. Efter så många avsnitt lever nu introlåten i mig och tonsätter allt jag gör. Hela tiden. Kan inte stänga av det. 
Själva programmet är svinroligt, men också frustrerande, irriterande, upprörande och ibland lite för farsartat för min smak. Varenda en av karaktärerna är självupptagen, lättkränkt och explosiv och man hatar dem alla i omgångar. Larry själv har noll känsla för timing och verkar lätt autistisk, eftersom han inte kan läsa andra människor överhuvudtaget. Ni fattar ju själva att detta leder till många konflikter och hysteriska situationer som en vanlig, rationell människa hade löst på några sekunder. För Larry kan det dock ta flera veckor. Rekommenderar att se serien i alla fall. Den är verkligen superrolig, även om det låter som jag rabblat upp en massa negativa saker. Men det är bara premisserna - det som kommer ut ur det är mycket kul. Och jag har ju faktiskt kollat på fyra säsonger av det så that's saying something.

Inga kommentarer :