18 januari, 2015

Eviga små nu

Livet bestod bara av eviga små nu då man inte orkade göra det man ville göra. Det fanns inget senare, ty även senare skulle bli ett nu utan ork.
Lena Andersson - Egenmäktigt förfarande: En roman om kärlek 

Jag har haft det här citatet sparat på datorn sedan jag läste Egenmäktigt förfarande och tycker att det passar så bra in på mig. På hur det har varit de senaste tio åren ungefär. Anledningen till att jag tar upp det nu är att jag kände hur jag började må sämre i förrgår. Som vanligt kom det från ingenstans, som en dimma som sakta men säkert sänker sig över tillvaron. 
Igår var jag irriterad hela dagen. På varenda ljud från grannarna, på jackan på kragen som envisades med att hänga snett och peta mig i hakan trots upprepade försök att trycka ner den, på katten som förstörde två av mina blommor och vägrade skrämmas när jag ropade på henne, på att det inte fanns något jag ville äta i kylen och att jag inte orkade åka och handla och definitivt inte orkade laga någon jävla mat...osv. osv i all oändlighet.
Det är alltid så här det börjar. Med irritation och frustration. Det går snabbt över i total uppgivenhet och försök till tårar (som vägrar komma efter att jag bytte medicin för ett par år sedan, vilket bara gör mig ännu mer frustrerad). Sedan kommer apatin. Jag orkar inte prata. Jag orkar inte stiga upp. Jag orkar inte äta något fast jag är hungrig. Jag orkar inte bry mig om andra. Jag orkar knappt ens tänka. 
Att det alltid går över vet jag ju vid det här laget. Och om jag mot förmodan skulle glömma bort finns det alltid personer runt mig som påminner mig om det. Men vad gör det för skillnad om det går över när det ändå alltid kommer tillbaka? 
Det finns så himla mycket jag skulle vilja göra, men det finns inte ett uns av tro inom mig att något av det någonsin kommer att bli av. Hur ska jag orka? Hur ska jag våga? Alla förändringar jag någonsin försökt mig på har bara gjort att jag börjat må sämre.

Om man är deprimerad då hjälper det inte att det man vill ha kommer till en.
Lena Andersson - Värvet #157

Lena Andersson sätter orden på det jag är rädd för. Om jag, trots min misstro, på något sätt får det jag vill ha, kommer det ens att ha någon inverkan? Kanske sitter jag där om ett antal år med ett för omvärlden övertygande sken av glädje (eller inte ens glädje, bara förnöjsamhet) omkring mig, med alla attiraljer som brukar utgöra ett lyckat liv, men inombords är allt ändå likadant. Allt känns precis som nu, men skalet omkring är lite glansigare, lite finare. Det kan man ju inte veta.
Ja, så här går tankarna. Runt, runt, runt. Det känns som om det har hållit på så här i hela mitt liv. Jag kommer aldrig fram till något, men tankarna går inte att stänga av. Det är ett jävla liv hela tiden. Sedan tänker jag andra saker också, sådant som jag sparar till terapeuten eftersom andra skulle svara med komplimanger och andra slags tomma försäkringar, och det är inte det jag söker. Jag vet inte vad det är jag söker, men jag hoppas att jag hittar det snart.

3 kommentarer :

Creative Momone sa...

Jag vet hur du känner dig, vilsen och ensam. Visst går det över och troligen kommer det också tillbaka, men tiden däremellan är den tid då du kan ta itu med saker och tiden just nu gör att du är tvungen att stanna upp och reflektera. Under åren har jag lärt mig att bådadera behövs för mig för att jag skall orka, kanske måste våra hjärnor ta en paus.?
Du är värdefull och kommer säkert att hitta din plats även om det kan kännas tröstlös ibland. Vi finns alltid till för dig och du finns alltid till för oss. <3
Mamma

Anonym sa...

Sol på din himmel <3

koltrast sa...

skitbra citat. tack för att du skriver <3