08 april, 2015

Inget att rapportera

Jag är ingen pratsam person, varken i riktiga livet eller i cyberverkligheten. Så när inget utöver det vanliga händer i mitt liv blir det oftast ganska tyst här inne. Jag kan bara inte rättfärdiga ett inlägg som i verkligheten skulle motsvaras av kallprat. Jag är sämst på kallprat. Jag lägger sällan märke till vädret (Oj, vad det var blåsigt idag, kan någon kommentera. Var det? brukar jag fråga och så tittar jag ut genom fönstret och ser att trädkronorna nästan nuddar marken.), jag följer inte med i lokalnyheterna, jag ser inte på tv, jag gör i princip ingenting på min fritid...Det är som bäddat för pinsamma tystnader och artiga/ursäktande leenden. 
Att jag är introvert gör ju inte saken bättre heller. I och med det blir jag också alldeles för eftertänksam. Att bara kasta fram ett rakt svar är otänkbart. För tänk om jag ändrar mig? Tänk om jag svarar fel? Tänk om jag kunde komma med ett mycket mer precist svar om jag bara fick fundera sisådär 3-5 minuter (läs:dagar)?
Ni kan ju tänka er hur det är när jag är i samtal med min terapeut. Det går inte snabbt. Allt måste överläggas väldigt noggrant. Jag måste vara säker på att jag menar det jag säger innan jag säger det. Det blir mycket tystnader och jag vet inte
Terapeuten: Hur har du mått under veckan som gått? 
Jag: Ehm, jag vet inte. Ganska bra, tror jag. Eller en dag mådde jag väl lite sämre. Fast de andra dagarna helt okej. Så både bättre och sämre. Fast överlag...bra. Det beror ju på vem man jämför med. Alltså jag vet ju att många har det mycket värre än mig, men jag måste ju ha rätt att må dåligt i alla fall...osv osv tills mitt huvud exploderar. Och obs! att 80% av denna svada endast hörs i mitt huvud och att terapeuten tålmodigt stirrar på mig för att invänta någon slags utveckling av resonemanget. Hon har fått vänta länge nu. 
Det här med att ta plats och att lita på att folk vill och orkar lyssna på mig - måste bli bättre på det. Inte krympa undan och nicka instämmande (fast jag inte håller med) hela tiden.
Hur som helst, ni fattar varför det blir tyst här så ofta. Det händer inget. Tre dagar i veckan är jag trött från att jag vaknar tills att jag somnar och orkar mig knappt ut. Under mina lediga dagar passar jag på att läsa, eftersom jag inte riskerar att somna mitt i en mening, och går kanske på en promenad. Annars är det samma sak. Hela tiden. Inget att rapportera.

3 kommentarer :

Anonym sa...

Hej hej!

Jag har läst din blogg från och till i några månader. Minns inte hur jag hittade hit, tror att jag googlade på tatueringar? Hursomhelst ville jag bara säga att 1. Tack för en jättefin blogg och fina bok- och film-tips, och 2. Att rapportera om att inte ha något att rapportera är ju också att rapportera - det här var ett fint inlägg! Tankar kan också på något vis räknas som händelser, tycker jag.

Hälsningar från en som inte heller har så mycket att rapportera just nu. (:

Ida Ståhl sa...

Hej!

Vad kul att du hittat hit! Tusen tack för att du läser och för din kommentar. Sådana här fina kommentarer gör verkligen min dag. :)
Och visst, tankar måste ju också räknas. De snurrar ju på där dygnet runt vare sig man vill eller inte och ibland kanske man till och med kommer fram till något. Sådana här sysslolösa perioder är väl också just det - perioder. Om ett tag kanske det händer en hel massa saker och då längtar man bara efter en period av lugn.

Sandra sa...

Känner så igen mig. Borde också sluta nicka instämmande till allt i sammanhang där jag inte är helt bekväm med människorna (och det tar mig så länge att bli bekväm). Och det där eftertänksamma, att inte kunna svara spontant eller åtminstone inte ha en åsikt sådär spontant för "å ena sidan... å andra sidan..." osv i all evighet.

Gillar din blogg.