21 juni, 2015

Kärlekssjuka kvinnor

Jag har inte firat midsommar. Istället har jag sett på kostymdramer som utspelar sig i storslagna miljöer för länge sedan och där kvinnorna är förtryckta, deprimerade och/eller olyckligt kära. Nästan alla har jag sett förut, men det var så länge sedan att jag glömt bort sluten. De är: The Other Boleyn Girl, (som gör att ramsan "divorced, beheaded, died, divorced, beheaded, survived" ekar i huvudet i flera dagar efteråt) Jane Eyre, The Young Victoria, Bright Star och så den nyaste av dem (och den enda jag inte sett tidigare); Madame Bovary. Varenda en är sevärd, men om jag blev tvungen att välja en favorit skulle det nog bli Bright Star som handlar om kärleken mellan poeten John Keats och Fanny Brawne.
Annars ligger jag och fryser, trots att vi nu fått lite värme, och läser böcker och funderar på varför livet är ett sådant helvete. Funderar även på att inte fira min födelsedag i år. Det finns verkligen ingenting att fira. Ett år har gått och ingenting har förändrats eller åstadkommits. Jag tror att det snarare skulle göra mig mer nedslagen att uppmärksamma det än att bara låta dagen gå förbi. Vi får väl se. Mitt tårtbegär är ju faktiskt enormt och kanske behöver stillas.
Upplagd av Unknown kl. 17:28
Etiketter:

3 kommentarer :

Anonym sa...

Hej!

Åh, igenkänningen på det här inlägget är stor, tyvärr. Särskilt det där om födelsedagarna och (känslan av) att tiden går utan att något blir åstadkommet. Det finns inte mycket någon kan säga som får en att känna sig bättre när det känns så. Men det kan hjälpa att vara lite mindre hård mot sig själv, att tänka hur man skulle döma/inte döma någon annan i den situationen. Sen kan man tänka på allt fint som finns att uppleva (den dagen man orkar, vill och kan). Platser i världen man skulle vilja besöka (Tokyo, Alaska och San Fransisco till exempel), saker man skulle vilja lära sig och människor man vill lära känna. Jag har svårt att känna att jag vill något av det där just nu, men någon gång kommer det att förändras. Undertiden samlar man på sig kunskap och tankar och observationer och intryck som man kan använda senare (kanske trösta någon annan för att man förstår hur det är, eller skriva en bok eller rita en bild). Du läser ju en massa böcker till exempel och skriver ner dina tankar i den här bloggen, det är bra och fint!

Tycker att du ska fira din födelsedag på ett sätt som känns bra för dig. Kanske genom att äta flera olika sorters tårta och läsa böcker, eller gulla med din katt hela dagen, eller springa upp för ett berg tills du får blodsmak i munnen. Man behöver inte fira födelsedagar på samma vis som alla andra. Oh, skulle vilja tipsa om en film som jag tror att du skulle tycka om förresten, "Obvious child" heter den, så så bra!

Tack för en finfin blogg! Och sorry för den långa kommentaren.
Malin

21 juni 2015 kl. 20:25
Unknown sa...

Hej!

Tack för kommentaren och de uppmuntrande orden! Jag älskar långa kommentarer, så det är inget att be om ursäkt för.

Att se att man har ett egenvärde som människa oavsett (brist på) prestationer är så himla svårt. Om man är väldigt självkritisk (som jag är) kan man bara inte se det. Andra tillåter man säga och göra nästan vad som helst, men om man själv misslyckas eller säger minsta lilla knasiga sak känner man sig helt värdelös. Supertråkig egenskap.
Jag försöker verkligen tänka att allt bara är tillfälligt och någon dag kommer jag orka/kunna göra allt det där jag vill, men nuförtiden märker man tidens gång så tydligt och matas dagligen med folks fantastiska eskapader, så kontrasten mot ens egen lilla existens blir så väldigt stor. Det tror jag är en sak som i alla fall var bättre förr...Att man inte jämförde sig med hela världen och inte behövde känna att det man gjorde inte var stort nog.

Får se hur det blir med födelsedagen. Det är två veckor dit ännu aå under den tiden kanske jag ändrat åsikt. Men om det blir av så ska vi åka ut till någon ö med familjen och ha picknick. :)

Hoppas du har en fin sommar!

21 juni 2015 kl. 21:16
Anonym sa...

Hej igen!

Kom på att min kommentar kanske lät ganska käck och liksom always look on the bright side of life-aktig, och det var verkligen inte meningen. Tycker att man har rätt att känna sina känslor, och vet hur det är att vara så självkritisk att man ser på det negativa som fakta och inte föreställning. Det är ju lättare då att ge råd till andra, men till sig själv är det inte lika lätt att ge goda råd och faktiskt tro på dem (läs nästintill omöjligt). Jag tror också att det är svårare att värja sig från hetsen att åstadkomma och uppleva när man följer alla dessa människor på nära håll. Samtidigt tror jag att vissa helt enkelt är bättre på att dölja det dåliga och bara visa upp det bra, än andra. Jag läste någonstans att alla människor har lika mycket sorg och glädje utspritt över ett liv när man slår ut det. Högst oklart om detta stämmer känner jag, men kanske kanske kommer det att komma ett decennium av glädje någon gång senare i livet.

Hoppas det, och hoppas att du får en fin födelsedag!
Malin

24 juni 2015 kl. 00:37

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget ( Atom )