18 juli, 2015

Ett besök i barndomen

I tisdags var jag och mamma och hälsade på mina farföräldrar i Korsbäck. Vad är Korsbäck undrar kanske några. Det är en liten by som hör till Korsnäs kommun (som i sin tur ligger i Syd-Österbotten) där det bor växthusarbetare och bönder och där alla känner alla. Alltså verkligen. Jag känner inte till invånarantalet och hittade ingen info på nätet, men när jag var liten brukade vi säga att det bodde hundra personer där. Nu gissar jag på färre. Dom unga har flyttat bort och inte återvänt. De som återstår är de flesta gamla eller på väg att bli det.

Det här golvet hittar man i köket hemma hos fammo och faffa. Här har jag gått barfota om morgnarna när jag sovit över, ätit rostat bröd och druckit O'boy till frukost, länsat den nedersta lådan i skänken på leksaker från 70-talet, ätit otaliga bullar och rulltårtsbitar och smörgåstårta och nypotatis och köttfärssås och julmiddagar, läst Vasabladet och Kalle Anka, pajat katterna döpta efter kvinnliga idrottare och gjort röror med min faster på grädde, socker och smultron och blåbär som vi plockat längs med vägen när vi varit ute och cyklat. Som en smoothie fast inte alls nyttig. Och så har det spelats kort. Massor av gånger. Både med faster (som är en riktig sladdis och bara några år äldre än mig) och faffa.

När jag var liten hade fammo och faffa kor. När jag ännu inte var född hade de får också och pappa har berättat någon gång att han brukade föra ut dem med båt till ett område där de kunde beta. Nu är korna borta sedan länge, men fyra hönor och en katt finns kvar på gården. Faffa berättade vad de hette, men jag kommer bara ihåg ett av namnen; Hulda (ej i bild).

Det var mjölkkor som fammo och faffa hade och i det här huset fanns mjölktanken som tömdes av Milka-bilen med jämna mellanrum. Jag och min faster Caroline brukade vara där och titta på mjölken som blandades runt, runt, runt och gå igenom bråtet som låg i det intilliggande rummet. Och tydligen, detta hade jag glömt, skrev vi våra namn på väggarna om och om igen. På tal om Milka så döpte jag alltid en kaninunge till det när en ny kull föddes och varje gång dog den. Milka, Milka II, Milka III. Jag tror att jag slutade döpa dem till det efter den tredje. Jag kan i alla fall inte minnas någon fyra.

Ida S 2001 - tur att jag lade till initialen, annars hade man ju aldrig vetat vem som avsetts. S:et hängde nog med från skolan där jag var en av två Idor i samma klass. Ida S och Ida A. 

Jag gick på en promenad i sommarvärmen längs med den lilla grusvägen som går ut till fälten. Dit brukade vi fösa korna på sommaren med käpparna i högsta hugg. Jag gick alltid på respektfullt avstånd, eftersom jag inte litade på att korna kunde styra impulsen att sparka mig i ansiktet. Jag blev aldrig sparkad, inte ens i närheten, men en gång halkade jag rakt i den stora högen med gödsel och fick hålla emot kräkreflexerna. En annan gång ramlade jag i bäcken, men blev som tur var räddad (jag kan ju inte simma) och en annan gång flöt Caroline iväg på ett isblock och jag höll på att kikna av skratt. 

Pappa, syrran och brorsan var och höbärgade den här dagen, men jag kunde inte hitta dem. Det är nog tio år sedan jag gått längs den här vägen och jag hade helt glömt bort vilken avkrok som ledde vart. Inget såg särskilt bekant ut heller, vilket var frustrerande. Själv fick jag sluta vara med på bärgningarna i tonåren eller så när jag blev allergisk mot gräs och kliandet blev outhärdligt. Annars har jag fina minnen av att sitta på hölass och ha drickpauser med smörgåsar och bullar och gamla lador och att gömma sig mellan de inplastade höbalarna. Och mindre fina minnen av ormskräck och myggbett och att få armen gipsad efter ett för våghalsigt hopp över ett dike. 
Det var lite om Korsbäck. Jag kände bara att jag ville berätta lite om det för er och för mig själv, för känner jag mig själv rätt så kommer jag glömma bort mer och mer tills det knappt finns något kvar. Det är bäst att plita ner det innan allt är försvunnet.

7 kommentarer :

Mats Ståhl sa...

Fint skrivet och beskrivet Ida. Jag blev lite melankolisk nu. <3 Pappa

Kugge sa...

Åh, jättefint skrivet. Blev riktigt rörd!

Ida Ståhl sa...

Pappa: Tack. :) Det var ju på många sätt en väldigt idyllisk miljö och det är synd att det är synd att det bara blir färre och färre som får uppleva samma slags barndom.

Kugge: Tack! Jag har många fina minnen från den här tiden och kunde nog berätta om det ett bra tag. :)

Anonym sa...

Verkligen fint skrivet! Så där minns jag ju också min barndom och det var en fin barndom som man minns med värme nu på "äldre" dar. Alla barn borde få uppleva åtminstone lite av en sådan barndom. hälsar en annan av dina fastrar! :)

Caroline sa...

haha, va kul att du minns hede med isflaket i bäcken. Jag kan nästan känn hur e kändes att flyt runt tär ännu, medan ni stod bredvid å skratta. Vi hadd nog e bra där på landet. Har fortfarande behov av att sov i tält på gården då e blir tillräckligt varmt. :)

Ida Ståhl sa...

Faster: Tack! Ja, livet på landet är verkligen idealiskt när man är barn. Sedan blir det lite väl långtråkigt i tonåren...Men nu när man är äldre uppskattar man det igen. :)

Caroline: Haha, jo jag minns no. Jag minns int hur du slapp bort från isflake, men ja hoppas att vi sansa oss och försöka hjälp de. :)

Creative Momone sa...

Alltid roligt att besöka Korsbäck, där står tiden stilla på något sett; ingen stress utan allt görs när vädret är lämpligt (fast oftast är det fel på vädret, endera för vått, för torrt för kallt eller för varmt ;).
Är glad att mina barn fick växa upp på landet, ta del av göromålen och lära sig hur allt funkar.