Handlar om en familj som av en mystisk anledning flyttar till en liten dammig ort som med jämna mellanrum härjas av sandstormar. Det är spänt i familjen. Något har hänt som fått dem att glida isär och de två tonåriga barnen revolterar mot sina föräldrars förmaningar om att hålla sig hemma och inte släppa varandra ur sikte. På nätterna vandrar de omkring i den lilla byn utan föräldrarnas vetskap. En natt kommer de dock inte tillbaka och när en sandstorm sveper in fruktar man det värsta. Polisen kopplas in, saker från det förflutna kommer upp till ytan och Nicole Kidmans karaktär, barnens mamma, blir alltmer desperat och irrationell. När man räknar upp det på det där viset låter det säkert som en rätt intressant och spännande film, men det var det inte. Det fanns ingen kemi mellan de flesta av skådespelarna, många av handlingarna kändes helt överflödiga eller bara korkade och spänningen avtog ganska snabbt. Skippa denna.
Spy ★★★☆☆
Paul Fieg, som också gjort Bridesmaids och The Heat, har regisserat denna film med Melissa McCarthy i huvudrollen. Den var inte lika bra som den förstnämnda, men bättre än den andra. Googlar man på "fat jokes spy", får man upp en massa artiklar på ämnet, vilket är så himla väntat. Såklart när det handlar om McCharthy måste hennes vikt analyseras v-a-r-j-e gång hon gör en ny film. De skriver att filmen är härligt befriad från tjockisskämt, som om det vore en total omöjlighet. Är en kvinna tjock på film så måste det väl nämnas(?) De skriver att filmen är "surprisingly progressive" (ang. att det inte skämtas på bekostnad av hennes vikt). De skriver helt enkelt en jävla massa om att Melissa McCarthys vikt inte är ett issue i filmen, men nämner desto mindre om själva handlingen. Så det som inte ska vara en grej, blir en stor grej.
Jajaja, filmen var ganska rolig och full av awesome kvinnor. De två manliga huvudrollerna, spelade av Jude Law och Jason Statham, är båda rätt bakom flötet och skulle inte klara sig en sekund utan kvinnornas vägledning. Skönt med lite fler manliga bimbos i filmvärlden. Kvinnor har spelat nog sådana roller nu.
Inside Llewyn Davis ★★★★☆
Det är 1961 i New York. Llewyn Davis är en folkmusiker utan pengar och utan skivkontrakt. Det är vinter och Llewyn äger inte ens en vinterkappa. Vi får följa honom under en vecka när han försöker skramla ihop pengar, sover på vänners och bekantas soffor, spelar på samma gamla hak och åker till Chicago för att träffa en producent som han hoppas vill ge ut hans musik. Han träffar märkliga karaktärer, släpar på en katt som han i misstag råkat låsa ut ur en lägenhet och spelar in en värdelös låt för att ha råd att betala för att avsluta en graviditet som han är orsaken till. Ja, ni hör ju att det inte är direkt upplyftande och filmen börjar bokstavligen precis som den slutar. Inget blir bättre, ingen lär sig något. Jag skulle ge den en svag fyra eller stark trea. Den kändes äkta och alla skådespelare var flawless.
About Alex ★★★☆☆
En grupp gamla collegevänner träffas under en helg hemma hos Alex efter att denna har försökt begå självmord. Gamla rivaliteter gör sig påminda, förälskelser blommar upp, men ingen vågar riktigt nämna det som faktiskt fört dem dit. Tydligen ska About Alex påminna väldigt mycket om The Big Chill från 1983, men det kan jag inte uttala mig om. About Alex var hur som helst helt okej. Vissa av relationerna kändes inte särskilt trovärdiga, medan andra berörde desto mer. Sist och slutligen tycker jag inte att man kom fram till väldigt mycket och att man kunde ha varit lite modigare och fokuserat mer på självmordsförsöket/depression. Fast det kanske inte säljer biljetter.
The Man Who Knew Too Much ★★★☆☆
Jag älskar Hitchcock och försöker sakta men säkert se så många av hans filmer som jag kan. Den här handlar om en familj som är på semester i Marrakech när de träffar på en mystisk man som verkar lite väl intresserad av dem. När han blir mördad på öppen gata viskar han sina sista ord i örat på Dr. McKenna, mannen i familjen, och det är då som saker verkligen börjar spåra ur. För att förhindra att paret McKenna avslöjar hemligheten de fått viskad till sig kidnappas deras son. Snart pågår en jakt i London som kan komma att sluta med ännu ett mord om paret inte lyckas förhindra det. I jämförelse med Hitchcocks många mästerverk är den här ganska medioker. Den har inga djupare lager eller frågeställningar om det mänskliga handlandet och psyket, utan är mer en rakt-upp-och-ner-thriller.
Far from the Madding Crowd ★★★★☆
Som så många andra är jag svag för kostymdramer och denna har jag väntat på både länge och väl eftersom den är både kostymdrama och har Carey Mulligan i huvudrollen. Trots en lång väntan och höga förväntningar blev jag inte besviken.
Far from the Madding Crowd baserar sig på boken med samma namn och utspelar sig på 1870-talet i England. Bathsheba Everdene (Mulligan) ärver en stor farm av sin farbror och därmed även ansvaret över en stor grupp anställda. Hon är mycket självständig, handlingskraftig och modern och är inte intresserad av giftermål trots att hon blir friad till av två väldigt olika män. Hon måste handskas med de problem som uppstår på en gård, samtidigt som hon brottas med sina känslor för herden som jobbar för henne. Så småningom gifter hon sig ändå, med en soldat som kommer till gården, men det uppstår snart problem när hans förflutna kommer ikapp honom.
Superfin på alla sätt, med drömska landskap och trånande blickar och en stark kvinnlig huvudroll.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar