22 augusti, 2016

Det blir inte bättre

Vet ni hur många gånger jag velat spy ut mina känslor här på bloggen, men låtit bli för att jag inte velat verka gnällig? Svar: Fler än jag kan räkna. Nästan varje dag de senaste fyra månaderna (och många, många gånger tidigare under de senaste tio åren) har jag haft lust att fylla bloggen med svärord och självhat för att det är precis så jag känner. Men så har jag tänkt efter några varv och insett att 1) jag orkar inte, 2) vem bryr sig?, 3) det är redan uttjatat och 4) jag vill inte uppröra de som känner mig som läser det här. Men jag orkar inte låtsas att min tillvaro är helt okej, att jag visserligen inte har mycket att göra just nu men FRAMTIDEN ÄR LJUS. För så känns det inte alls. Den känslan ligger så långt nergrävd att man inte kan få fram den ens med en fucking djuphavsborr. Och det borde inte spela någon roll att jag skrivit om min depression femtioelva gånger redan, för den hör ju till min vardag och det är ju det jag skriver om. Just nu befinner jag mig precis vid brytningspunkten mellan "helt okej" och "helt jävla förstörd". De senaste två veckorna har jag brustit ut i gråt minst tre gånger om dagen vid helt slumpmässiga tillfällen. Ibland står jag och letar efter något i kylskåpet när jag börjar gråta helt hysteriskt. Ibland scrollar jag genom Instagram när samma sak händer. Oftast börjar jag dock gråta när jag ser mig själv i spegeln, så det försöker jag att inte göra så ofta. Jag tycker inte att det är det minsta rättvist att jag ska behöva må så här. Det spelar exakt noll roll att det finns andra som har det värre än mig - det här är ändå mer än vad jag ska behöva tåla. Såklart beror en del av min "nedstämdhet" (hatar det ordet för att det är så himla klent och förringande) på att jag inte kom in på skolan jag ville börja på i höst, men en del av känslan bygger på den fantastiska grund av självhat/misstro/osäkerhet/ångest som jag lagt sedan jag var femton. Om jag hade kommit in på skolan hade jag ändå haft en miljon andra saker att må dåligt över. Jag vill typ krossas i ett jordskred när jag tänker på hur lite jag åstadkommit i mitt liv. Jag har ingen utbildning, inga vänner (utöver mina syskon), ingen pojkvän, inget jobb, inga pengar, ingenting att se fram emot. Det är inte någon överdrift, utan sanningen. Det värsta är att jag knappt vill något mera. Jag vet att jag borde vilja ändra på saker, men viljan har nästan helt försvunnit. Nästa vecka ska jag till arbetskraftsbyrån (för hundrade gången) och diskutera mina "möjligheter". Jag hatar att gå dit för jag känner mig alltid efterbliven och misslyckad när jag går därifrån. Dessutom vet jag redan vilka möjligheter jag har. Jag kan antingen sjukskrivas, göra ännu ett år av rehabiliterande arbetsverksamhet eller ta ett deltidsjobb. That's it. Något annat finns det inte en chans att jag skulle orka med, eller ens få göra på grund av brist på arbetserfarenhet. 
Slut på dagens rant. Det känns inte ens bättre att skriva av sig.

6 kommentarer :

Lina sa...

Det är verkligen vidrigt hur livet kan vara så orättvist. Vet inte riktigt vad jag ska säga, men jag hoppas verkligen att det ligger något fint precis runt hörnet och väntar på dig!

ellen! sa...

jag önskar att jag hade något att säga som skulle lindra, om inte för alltid, men i alla fall för en liten stund. men det har jag ju inte, allt låter så himla nedvärderande för inget täcker allt liksom. men jag är en vän som inte är ett syskon, även om vi inte hörs så ofta. hoppas du kan känna det nån gång <3333

fanny sa...

<3 <3 <3 <3

Unknown sa...

tack. <3333

Michelle sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Michelle sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.