Tiden går fort fast jag inte har roligt

Det är inte så lätt att hålla koll på dagarna. Tiden går fort fast jag inte har roligt. Jag vaknar, äter, tittar på film, läser böcker och så är klockan plötsligt åtta på kvällen och dagen är nästan slut. Det är lätt för mig att leva som jag gör, trots att det utifrån sett nog verkar oerhört tråkigt. Jag träffar inga människor förutom min familj, jag åker nästan aldrig utanför stadens gränser, jag har inte ens ett jobb eller en skola att gå till på dagarna. Det är som om jag gått i ide mentalt. Jag tror nästan att det är ett måste om man lever bidragsliv och ska klara av vardagen. Man måste stänga av delar av sig själv för att inte få ett sammanbrott. Det är så mycket man inte kan göra när man varken har pengar, erfarenhet eller motivation. Om jag verkligen börjar tänka över min situation får jag sådan ångest att jag knappt klarar av att andas. Naturligtvis lever jag inte alls som jag egentligen vill göra. Jag var redan i lågstadiet helt säker på att jag skulle gå på universitet, till exempel. Jag kunde längta efter det redan som elvaåring. Jag såg mig själv gå längs ekande korridorer med en hög böcker under armen på väg mot någon föreläsning. Med tidens gång expanderades framtidsvisionen och saker lades till på listan över vad jag ville ha av livet. Jag ville resa mycket, bo i en storstad, gifta mig och så vidare. Inte förrän för sex-sju år sedan började tvivlet sippra in och började sakta men säkert kväva alla drömmar. Det är inte så länge sen, men ibland känns det som om det alltid varit så. När jag tänker tillbaka på hur jag var innan önskar jag bara att jag kunde få tillbaka den personen. Jag önskar att jag vågade flytta härifrån, att jag vågade börja studera igen, att jag vågade göra de där resorna jag så länge drömt om. Jag var så mycket modigare förr. Det är jobbigt när man vet att allt hänger på en själv. Att man själv måste fixa livet så som man vill ha det. Det är nog det svåraste för mig tror jag. Att ha så mycket ansvar. Det hjälper inte heller att vara perfektionist. När man en gång fastnat (som jag har gjort) vågar man inte längre ta ett enda steg, eftersom man är rädd att det ska gå snett. Då är det enklare att stanna kvar så att man slipper att eventuellt misslyckas.