21 november, 2016

Jakobstad känns sällan så litet som när jag är deprimerad

Jag brukar drabbas av i snitt två depressiva perioder per år och i somras gick jag igenom den senaste av dem. Att den slog till precis då beror på flera olika saker; främst säsongen i sig själv (som alltid gör att jag tappar fotfästet och känner mig lite mer illa till mods än under resten av året), det faktum att jag inte kom in på skolan jag sökt till och eventuellt något slags bakslag efter att ha avslutat terapin ett halvår tidigare. Dessutom hade jag börjat ta en massa kosttillskott som fick min hud att bråka värre än vanligt och jag tror att alla som har/haft hudproblem vet precis hur förödande det är för ens självkänsla.
Jag är inte särskilt rolig att vara med när jag mår dåligt. Den där tunna fernissan av artighet som jag (och alla andra) annars målar upp när jag är bland folk får inte fäste när jag är deprimerad. Det finns inte energi nog för mig att lyssna intresserat, svara på frågor, skratta åt någons skämt. All energi går åt till att vara vaken och eventuellt ta mig ut genom dörren några dagar i veckan. Trots att jag vet om att jag beter mig illa finns det inte tillräckligt med ork för att göra något åt det. Jag surar och rycker på axlarna och undviker ögonkontakt. Jag är kort i tonen och blir irriterade om någon visar omtanke. Jag blir ganska mycket som en stereotyp tonåring som stänger in sig i sig själv. 
Som tur är har jag en väldigt stöttande och förstående familj som står ut med mig när jag mår som sämst. Vi har en hel del psykisk ohälsa i vår släkt, vilket nog gjort att vi känner igen oss i varandra och kan empatisera när någon av oss befinner sig på botten. Trots det är det inte alltid lätt att veta hur man ska handskas med någon som mår dåligt. Det som hjälper för en person funkar kanske inte alls för en annan. När jag mår dåligt till exempel vill jag gärna ha mycket liv runtomkring mig. Jakobstad känns sällan så litet som när jag är deprimerad. Min syster å andra sidan behöver den totala motsatsen; lugn och ro och så lite aktivitet som möjligt. 
När jag förklarade det här för pappa föreslog han en resa till Helsingfors och det är alltså den resan som går av stapeln nu på onsdag. En resa till huvudstaden låter kanske som något väldigt litet för många, men för mig betyder det oerhört mycket. För det första så växte jag upp i ett hem där vi sällan hade pengar att lägga på resor eller spontana inköp, så att få bo på hotell och äta på restaurang är inte något jag tar för givet. För det andra gör min sociala fobi en sådan resa till ett ganska stort förehavande. Jag har i en vecka funderat på vad jag ska packa och vad jag ska äta när vi är framme och oroat mig för den långa bilresan och hur min mage ska reagera. Det är inte lätt för mig att göra sådana här saker.
Trots oron ser jag väldigt mycket fram emot att få gå helt anonym på en julpyntad Alexandersgatan och sticka in på Stockmann för att prova dyra parfymer och botanisera bland alla krämer. Jag ser fram emot att se en förstklassig balett (om jag hade möjlighet skulle jag lätt kunna gå på en föreställning i veckan) och att kanske äta vegansk chokladmousse i pausen. Jag ser fram emot att somna helt utmattad i krispiga hotellakan och att få äta en färgglad hotellfrukost på morgonen. Jag ser fram emot att köpa något bara för att det är fint och inte för att jag behöver det. 
Depression är en usel, nedbrytande, tung och totalt värdelös sjukdom som jag inte önskar att någon behövde uppleva, men för oss som gör det kan det vara bra att fundera igenom vad som får en att må bättre. Det kan låta som en enkel sak, men det är inte alltid så självklart. Vissa saker kan verka som en bra lösning i stunden, men gör ingenting för ens mående på lång sikt. För mig hjälper det att ha något att se fram emot (som denna resa till exempel), någon att prata med och så lite stress som möjligt. Andra saker som hjälper är att gosa med katter, se på Technicolor-film, yoga och dansa till mina favoritlåtar.
Imorgon sätter jag mig på bussen till Korsnäs och sedan fortsätter färden på onsdag mot huvudstaden. Ska ta kameran med mig så förhoppningsvis kommer jag ha lite bilder att visa er när jag kommer hem. Vi ses!


Här och här har jag skrivit mera om depression.