“Människor, tänker jag. Det är inte många som passerar.”
Jag läste Den andra kvinnan, min första bok av Therese Bohman, i helgen. Kände för att läsa något svenskt och sökte därför upp några titlar på förhand innan jag begav mig till bibban i fredags. Hade ett vagt minne av att ha läst positiva saker om Bohmans böcker så därför fick denna följa med hem. Det första som förvånade mig med boken var att jag valde den framom thrillern som jag också lånade. Thrillers är det jag nästan undantagsvis plockar upp först om jag har sådana liggandes hemma, men icke denna gång. Det andra som förvånade mig var hur mycket jag kände igen mig i huvudkaraktären. De flesta av hennes tankar, speciellt de som handlade om att vara utan riktning, att känna att man inte passar in, att livet går en förbi, är sådana som jag själv tänkte varje dag för något år sedan. Det har blivit mycket bättre nu, men de där känslorna seglade ändå upp förvånansvärt snabbt till ytan igen när jag läste om dem. Jag är glad att jag inte hittade den här boken när jag mådde sämre, då hade den nog haft en mycket mer negativ inverkan på mig. I alla fall funkar det så för mig att när jag mår dåligt och får min världsbild bekräftad från annat håll blir jag bara mer säker på dess riktighet och blir blind för allt annat.
Hur som helst, boken handlar om en ung kvinna som jobbar i bespisningen på ett sjukhus. Hon har en del universitetspoäng, har gått i skrivarskola och drömmer om att bli författare, men känner sig fast i sitt jobb och i sin tillvaro. Hon träffar Carl Malmberg som är överläkare på sjukhuset och inleder snart en affär med honom. Till en början är allt såklart frid och fröjd, men så börjar frustrationen och ilskan över att aldrig komma i första hand sippra in och vår namnlösa huvudkaraktär börjar fundera över vad hon ska göra åt situationen.
Ger denna 4 av 5 stjärnor! Äkta och vackert skriven och med ett oväntat element inbakat.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar