jag är bra på många saker, men något jag är extremt dålig på är att göra saker som är svåra, tunga eller tråkiga. då skjuter jag hellre upp dem eller undviker dem helt och hållet. men idag tänkte jag, på en bloggläsares förfrågan, skriva om något som är väldigt svårt; nämligen depression. min depression för att vara mer specifik.
jag har berört det här ämnet tidigare, men då mest i förhållande till mat och ätande och ångest/depression påverkar ju så mycket mer än bara ens matintag. i mitt fall har det till exempel betytt att jag aldrig gått klart en utbildning, att jag förlorat vänner, att jag aldrig klarat av att ha ett förhållande, att jag blivit tvungen att säga upp mig från jobb, att jag missat otaliga chanser att göra roliga och meningsfulla saker, att jag sårat andra människor och att jag fått oerhört dåligt självförtroende. för att bara nämna några saker.
för psykiska sjukdomar, vilken man än må lida av, påverkar så mycket mer än bara ens psyke. de påverkar hela ens kropp och fysiska liv och alla man omger sig med. i alla moment av ens liv sipprar de in och totalsaboterar, eller åtminstone försvårar, för en.
för mig började det väldigt tidigt. redan som barn var jag väldigt osäker på mig själv och tydde mig alltför mycket till mina föräldrar. speciellt mamma. förändringar i vardagen (skolstarter, utflykter, kalas och dylikt) betydde ren ångest för mig. när andra barn gladde sig över att få slippa skolbänken för en dag eller få leka fiskdamm med sina vänner satt jag ofta i ett hörn med spända käkar. jag grät mycket också.
det blev lite bättre under de sista åren av lågstadiet och början av högstadiet (förvånansvärt nog). jag hade lojala/smarta/knäppa vänner som jag hade roligt med och som fick mig att må bra. i nian blev jag skoltrött. jag slutade göra läxor och mina betyg sjönk (inte till något lägre än sjuor, men ändå). min vänners och klasskamraters intressen blev allt mer fest-orienterade och fester gav mig ångest.
jag gick bara på ett fåtal fester under hela högstadietiden. jag drack en enda gång och sedan rörde jag inte alkohol på fyra år. jag gillade inte hur folks personligheter förändrades. hur de plötsligt tog sig friheter som annars skulle uppfattas som motbjudande, men som de kunde skylla på alkohol. för mig var högljuddheten och klumpigheten i folks rörelser skrämmande.
så när alla andra gick på fester satt jag hemma i mitt rum och läste eller tittade på tv. ibland önskade jag att jag kunde vara som alla andra, inte en sådan tönt, och också gå på fester och ha en pojkvän. det kan jag fortfarande önska ibland, men jag gråter inte över det längre som jag gjorde då.
tiden efter högstadiet har jag ältat och ältat så mycket att den knappt känns riktig längre och jag orkar faktiskt inte skriva särskilt mycket om det. men; jag började gymnasiet och hoppade av. jag började en folkhögskola och hoppade av. jag återvände till gymnasiet (ett annat den här gången) och skrev studenten, men fick inget slutbetyg. jag mådde dåligt mest hela tiden. jag pendlade i vikt och grät mig själv till sömns nästan varje natt. jag grät tills det gjorde ont i halsen och huvudet kändes som om det skulle sprängas.
vi hoppar framåt några år. 2010. jag har varit i tyskland. jag har kommit hem. jag har fått min första, och enda, panikattack. jag har så ont i magen att jag måste gå som om marken var gjord av skört glas, eftersom varje steg gör att det hugger till i buken och jag grimaserar. mamma och pappa skiljer sig. jag flyttar till jakobstad.
i jakobstad blir min ångest så stark att jag börjar gå i terapi (inte för första gången). jag får ångestdämpande medicin utskriven. en av medicinens biverkningar är ökad ångest. jag blir effektiv. jag kan göra saker dubbelt snabbare än jag någonsin gjort dem tidigare. jag kan gå till affären, handla allt jag behöver och vara ute igen på under fem minuter (om inte kön är lång). försöker jag slå något slags rekord? nej, medicinen har gjort att min hjärna hela tiden går på högvarv och jag tänker mig att det är så här någon med adhd måste känna sig.
jag har svårt att somna. vaknar genomsvettig och iskall flera gånger varje natt. jag känner mig uttittad på stan.
nästan förföljd. varje morgon får jag så tungt att andas att jag måste ta stöd av en stol för att inte kollapsa. ingenting smakar gott längre. det här är vanliga bieffekter, sades det. du måste fortsätta ta medicinen i åtminstone ett par månader till för att veta om den verkligen fungerar.
jag tog medicinen i ett år innan den äntligen blev bytt. ångesten blev genast mera hanterlig och jag slutade svettas på nätterna. jag bytte terapeut också. till någon som visste vad de talade om (det är en annan historia). jag mådde bättre än när jag tagit medicinen, men ändå lika dåligt som innan jag började ta den. plus minus noll. och det är väl ungefär där någonstans jag fortfarande ligger.
nu när jag läser igenom det jag skrivit låter det som om ångest är mitt främsta problem, men depression är faktiskt det som är den röda tråden genom allt det här. ångesten är bara ett symptom på depressionen.
depressionen ligger alltid under ytan och lurar, i vissa perioder tänker jag knappt på den alls, andra gånger gör den mig så utmattad och låg att jag knappt orkar stiga upp ur sängen. och så ligger jag där och tänker; ska det alltid vara så här? är det så här hela mitt liv kommer att se ut? det år svårt då, när det är som sämst, att fatta att det går över. att om kanske bara några dagar kommer man att vakna och märka att man faktiskt ser fram emot något.
efter att ha varit deprimerad i många år, som jag har varit, blir jag misstänksam när jag är glad och mår bra. jag vågar inte lita på att det är på riktigt. om det håller i sig en längre tid blir blir jag nästan illamående av det. väntar bara på bakslaget (som kommer kännas ännu större när man fått känna lycka). och så drar jag ner mig själv för att slippa vänta på att något annat ska göra det.
det är den klassiska onda cirkeln och den är extremt svår att ta sig ur. jag vet inte hur man ska göra det. ännu. men jag jobbar på det. jag jobbar på det med min terapeut och på egen hand. det går att göra, men det är inte lätt.
jag kan inte komma med så många tips på vad man ska göra om man mår dåligt, eftersom jag själv fortfarande är dålig på att handskas med det, men nummer ett är förstås att söka hjälp. då är man redan på god väg. jag tror att det är omöjligt att bli frisk på egen hand. man behöver någon som håller en i handen och leder en rätt.
för ångest har jag två övningar som kan vara en kortsiktig lösning (och som båda har hjälpt mig). den ena går ut på att vara närvarande i den situation man befinner sig i. säg att det är morgon och man gör sig klar för att gå till skolan eller jobbet och man börjar känna av ångesten. man vill inte gå. hjärtat börjar skena och tanken på att spendera en hel dag hemifrån är svindlande. då ska man tänka noggrant på vad man håller på med. nu tvättar jag händerna. nu stänger jag av kranen. nu torkar jag händerna på handduken. nu plockar jag upp tandborsten. nu öppnar jag tandkrämstuben. och så vidare. tänk igenom allt du gör. lägg märke till allt. på det viset har man inte tid att tänka på något annat.
den andra övningen är en andningsövning. leta upp en rektangel eller fyrkant i det utrymme där du befinner dig. fokusera på den. följ linjerna med ögonen medan du gör följande:
det här blev nog inte min bäst skrivna text och det beror delvis på att det är ett tungt ämne, men också på att det finns så många aspekter att behandla att det är omöjligt att få med allt man vill ha sagt. jag skulle nog bli tvungen att skriva en hel bok om det för att känna att jag helt uttömt ämnet. men jag hoppas att det här kan hjälpa någon. kanske bara genom att visa att det finns andra med likadana problem. att man aldrig är ensam om någonting. och att man får prata om psykiska problem.
6 kommentarer :
<3 tänk om jag hade vetat att nån i min närmiljö mådde minst lika dåligt som jag, vi kunde ha gråtit ikapp!
Jag mår mycket bättre idag, har faktiskt slutat äta medicin också (jag blev lätt speedad och fick svårt att sova = mådde ännu sämre). Mina må bra tips är det vanliga tråkiga - sova, motionera och äta regelbundet. Om det är i balans är det så mycket enklare att hantera det svåra. Tycker också som dig att det är viktigt att hitta en bra terapeut och en terapi som passar en.
kram pådde!
Känner igen mig i mycket i den här texten. T.ex. det här med skolor, jag har också hoppat av många. Gymnasiet, yrkes i Jeppis, sen yrkes i Vasa, sen gick jag häpnadsväckande nog klart en utbildning på konstskolan i Nykarleby på institutnivån men det var nog med nöd och näppe, sen hoppade jag av bildkonstlinjen i Nykarleby efter det också. Försökte för ett par år sedan ta några ÖU-kurser på nätet och den ena i kulturantropologi gick jättebra, jag fick högsta betyg på alla uppgifter jag lämnade in vilket förstås peppade mig som fan och gjorde att det kändes riktigt roligt, men sen hann jag inte med deadlinen en gång och då fick jag panik. Mejlade professorn, fick ännu mer panik och ångest och klarade aldrig av att logga in på sidan igen för att se om jag fått något svar ens. Och där rann det ut i sanden. Blir ganska trött på mig själv då jag tänker på alla ofullbordade saker men samtidigt känns det också som nånting jag inte kan rå för; jag har inte bett om att vara såhär. Kan bli väldigt frustrerad på den orättvisan ibland.
Tidigare i veckan var riktigt helvetisk, jag mådde fruktansvärt dåligt. Hade i princip konstant ångest som ibland spårade ur och blev till panikångest -- jag hade frossa, hjärtklappningar och kallsvettades. Det var först när jag började avdramatisera och förminska hela upplevelsen genom att påminna mig själv om att det bara är tillfälligt, att det bara är ångest, att det är inte farligt, att det går om, att jag har varit med om det förr, som det till sist började ge med sig också. Ska testa dina övningar nästa gång, tack för tipsen!
Sist jag gick till en psykolog förresten så fick jag sån satans grav ångest av att ha varit där så jag mumlade svordomar i huvudet hela vägen hem igen och gick aldrig dit igen. Haha. Låter inte det som nån slags satir på ångestdrabbade veklingar?
Det här blev nån slags mininovell det nu men äsch. Tycker visst att din text var bra skriven, förresten. Och jag tycker du är modig som skriver så öppet om din depression. Det är ännu, i många sammanhang, så stigmatiserat med psykiska besvär. Fast det inte borde vara det. Tänker ibland att det är konstigt att det fortfarande är så i Finland, av alla ställen. Vi är ju inte världens mest välmående nation direkt.
mira:
ja, tänk om man haft någon med samma problem att diskutera med. tror att det kunde ha gjort stor skillnad. speciellt i tonåren när man var så osäker och rädd. man kände (och kan fortfarande känna sig) så ensam.
du har rätt i att det hjälper att sova, äta bra och motionera. det verkar inte finnas något problem i världen som inte blir bättre av det. det svåra är bara att verkligen GÖRA DET även när man inte riktigt skulle vilja.
vad glad jag blir att du mår bättre nu. hoppas att det fortsätter så! kram!
linnea:
tack för att du berättade. jag tycker att det är så intressant (och hjälpsamt) att höra att folk man känner också mår dåligt. oftast går man (i alla fall jag) ju runt och tänker att alla andra är så lyckliga och har allt på klart och inga problem överhuvudtaget, men så är det förstås inte. alla har någonting de tampas med, men de flesta berättar bara inte om det.
jag kan också må jättedåligt när jag varit hos psykologen, men det känns bättre nu när jag går till någon som jag faktiskt kan lita på. det är ganska svårt att hitta en psykolog som man trivs med och som man vågar berätta allt för. jag var till flera olika innan jag kände mig bekväm (så bekväm man nu kan bli när man blottar sig för en människa som man knappt känner). nu kan jag till och med se fram emot att träffa henne och få beklaga mig över veckan som gått.
sådär i allmänhet är det ju nog mer accepterat att berätta om psykiska sjukdomar nu, men på många ställen är det fortfarande tabu. i min hemby till exempel är det inte någonting man pratar om. det är synd att det ska vara så för jag tror att en öppenhet om depression etc. skulle hjälpa många människor.
hoppas att övningarna hjälper och att du får mår bra. kram
Hej! Väldigt bra skrivet, det krävs mod för att våga skriva så öppet om psykiska problem!
Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Jag har mått dåligt i princip hela livet. Precis som du skriver är det ju lite tabubelagt i vår hemby, därför kände jag mig väldigt ensam när jag var yngre. Numera vet jag ju att det är många som mår dåligt och det känns mera accepterat. Jag har också väldigt höga krav på både mig själv och tillvaron. Det har nästan gått till en överdrift. Allt måste vara perfekt städat, jag själv vill uppnå perfektion, och i skolan strävar jag efter 10 och 9 i alla vitsord, annars känner jag mig värdelös.
Jag är 21 år och har fortfarande inte gått klart gymnasiet, det är otroligt ångestframkallande. De svåra kurserna (matte etc) har bara lämnat på is, så mina dagar är i princip helt grå. Ingen skola, inget jobb. Skulle nog inte klara av ett jobb, känns så tungt att binda sig ifall man har lite för tung ångest på morgonen. Det är ju inte som med en skola där man kan skolka, man har ju lite mera ansvar att dyka upp på arbetsplatser.
Jag har haft diagnosticerad depression sedan jag gick i sjuan. På senare år har jag även utvecklat en mildare ätstörning tror jag. Men jag har ingen ordentlig psykkontakt längre, inte heller någon psykolog. Det är så svårt att ta itu med sånt. Så tjatigt att berätta hela sin historia för någon ny person. Jag går på högsta dosen antidepp, men inte ens det ger färg på mina dagar. I perioder däremot är jag riktigt lycklig, det svänger väldigt mycket detdär.
Det är synd att så många ungdomar mår dåligt. Inte finns det mycket att göra åt det heller. Förhoppningsvis utvecklas samhället etc till det bättre så småningom. Efter regn kommer solsken och blabla... :P Det tröstar iaf att veta att man inte är ensam, kramar!
tack så mycket!
jag tror att det där med att ha höga krav på sig själv är något som förekommer ofta hos sådana som är deprimerade. det är ganska logiskt egentligen. om man inte har så höga krav, och nöjer sig med mindre, är det lättare att vara glad. men att bryta ett livslångt mönster och bli en mer kravlös person kan ju ta åratal att göra.
jag har varken jobb eller skola heller just nu och varje gång det förs på tal börjar jag må dåligt. ett av målen med min terapi är att jag ska klara av att ha ett jobb, men ibland känns det väldigt långt borta. nästan omöjligt. men jag hoppas att det ändrar. men man måste komma ihåg att alla människor inte var satta på jorden för att jobba nio till fem. man måste hitta det som fungerar för en själv. kanske ett deltidsjobb. kanske frilans. eller så kanske man helt enkelt inte klarar av att jobba. för vissa är det så och det är okej.
mediciner verkar ha som funktion att släta ut och göra saker uthärdliga. sedan tror jag, personligen, att det krävs terapi för att ta det till nästa nivå och göra att det blir mer än bara uthärdligt. men det är bara vad jag tycker. förstår precis den där känslan när man måste upprepa sin livhistoria om och om igen. det är så frustrerande. men när man väl kommit igenom den delen och får börja prata mer om nuet så avtar den känslan. det krävs bara lite tålamod. och förstås en terapeut som man gillar (mycket viktigt!)
hoppas att du får börja må bra och att du hittar något du tycker om. kram!
voj ida <333 så bra och modigt skrivet! jag hoppas att det har ltie samma effekt på dig som på mig att skriva om det, det hjälper lite. eller i alla fall så förlorar man hela den där tabu-grejen och det är en stor lättnad.
Skicka en kommentar