De tio första minuterna av Life After Beth var ganska intressanta. Tyvärr tog filmen en tråkig och uttjatad vändning efter det och jag tappade intresset. Störde mig på skådespeleriet (speciellt Aubrey Plazas) en hel del också.
Jag älskade Obvious Child! Jenny Slate var genialisk som frispråkig ståuppkomiker och jag tyckte att den tacklade ämnet abort på ett väldigt realistiskt och vettigt sätt.
Jag såg äntligen Gone Girl i fredags. Som jag väntat! Eftersom jag hade så höga förväntningar var det oundvikligt att jag skulle bli besviken, men jag tyckte fortfarande att den var rätt bra. Det jag störde mig på var musiken som inte alltid passade in i stämningen. Jag tycker också att den kunde ha varit mer dramatisk. Tagit ut svängarna mer. Det finns många plot twists i filmen som kunde ha presenterats på ett sätt som varit mer chockerande och oväntat.
The Grand Seduction var charmig och småputtrig. Okomplicerad liksom. Inte världens roligaste eller mest originella, men med vackra miljöer och solida skådisar.
På tal om icke-originalitet...Sex Tape var förutsägbar, stundtals irriterande och inte särskilt rolig. Och jag visste ju såklart det innan jag kollade på den. Jag vet inte varför jag fortsätter titta på denna typ av filmer. Någonting måste de ju ge mig eftersom jag alltid dras till dem.
Eftersom den delar namn med filmen och också spelades i den avslutar vi med Obvious Child av Paul Simon.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar