17 oktober, 2014

Sjuk eller introvert?

Igår när jag kom hem från jobbet var jag så trött att jag somnade på eftermiddagen mitt i en bok. Detta är något jag aldrig någonsin gör. Jag kan vara hur trött som helst, men jag ser alltid till att hålla mig vaken tills det är rimligt för en vuxen människa att gå och lägga sig. Knappt ens när jag är sjuk tillåter jag mig själv att somna mitt på dagen.
Det här betyder såklart att jag gjorde helt rätt som inte tog mig an fler arbetstimmar än jag gjort. Nu har jag fyra långa dagar på mig att vila ut och fylla på reserverna igen inför nästa vecka. Så jäkla skönt. Är så glad att det finns sådana här flexibla arbetsmöjligheter och att jag lärt känna mig själv så väl att jag har vett att utnyttja dem.
För bara några år sedan hade jag med största sannolikhet kastat mig in i ett nio till fem-jobb utan att tänka efter särskilt mycket. För att det är det "normala". Det man ska göra. Konsekvenserna hade såklart blivit att jag hela tiden skulle känt mig stressad, utan energi och haft ont i magen (min allra säkraste stressmätare här i livet). Till slut skulle jag blivit så ihålig och nere att jag blivit tvungen att sluta. Totalt ohållbart såklart.
Hur vet jag att det skulle bli så? Jo, av erfarenhet. Det här är något som har hänt inte bara en eller två gånger i mitt liv. Jag har tagit mig an alldeles för krävande uppgifter och sedan blivit tvungen att säga upp mig, hoppa av eller sluta. Efter det följer den oundvikliga känslan av misslyckande, värdelöshet och depression.
Att "alla andra" klarar av ett jobb, en uppgift eller en situation betyder inte att jag måste göra det också. Det jag måste göra är att hitta min egen takt och mitt eget sätt att göra saker på. Ett sätt som gör att jag mår bra, får utnyttja min fulla kapacitet och känna att jag bidrar med något.
Jag läste precis ut Introvert: Den tysta revolutionen av Linus Jonkman. Jag har nog alltid vetat att jag är introvert, men inte i vilken utsträckning eller vilka drag hos mig som hör samman med denna preferens. Jag fick en hel del nya insikter genom boken och det var så befriande att kunna känna igen sig i så många av de situationer och känslor som beskrevs i den. 
Till exempel att jag har svårt att uttrycka mig spontant - typiskt introvert. Att jag behöver mycket tid för mig själv - typiskt introvert. Att jag har svårt att koncentrera mig när det är mycket ljud omkring mig - typiskt introvert. Att jag lägger märke till stavfel och stör mig på dem - typiskt introvert. Att jag jobbar bättre ensam än i grupp - också typiskt introvert.
Mitt nuvarande jobb är perfekt anpassat för både min sjukdom och min personlighetstyp. Depressionen gör att jag inte klarar av stress och lätt blir trött och min personlighetstyp gör att jag behöver tystnad och tid för mig själv. Depressionen och introversionen hänger såklart ihop en del, men efter att jag läst Jonkmans bok har det blivit tydligt för mig att mycket av det som jag trott beror på depression faktiskt beror på min personlighetstyp. Jag är alltså inte sjuk för att jag inte vill gå på fester eller för att jag behöver mycket ensamtid.
Nu när jag vet det kommer det förhoppningsvis bli lättare att må bra i framtiden, eftersom jag inte behöver jobba på att förändra det som är medfött utan på de delar som utgör min sjukdom. Jag önskar att jag hade vetat det här tidigare, men it does not do to dwell on the past
Från och med ska jag sluta kompromissa och ha dåligt samvete för att jag inte har lust att göra vissa saker. Och jag ska se till att jag hittar en studieform, och senare ett jobb, som passar mig och min personlighetstyp och som jag verkligen, verkligen älskar. Jag måste ha i bakhuvudet att vi lever i ett väldigt extrovert samhälle och att mycket av det som är norm helt enkelt inte passar mig och att det är mer än okej.

6 kommentarer :

Pappa sa...

Kolla den här också http://on.ted.com/Cain !

ida sa...

tack för tipset! har tänkt läsa hennes bok om introversion också i något skede.

Pappa sa...

Vassego! Jag råkade se hennes video på TED för kanske
ett år sedan och fick bekräftat och ord satta på något jag
egentligen alltid vetat när det gäller min egen person. Så
jag får väl gratulera dig till "arvegodset" ☺️ Det är ingen
katastrof, det finns mycket styrka i det introverta också.

Anonym sa...

Åh alltid skönt att höra jag inte är ensam om att känna så. Måste absolut läsa boken, kan säkert vara en ögonöppnare! Har länge tänkt att saknaden av ork att vara länge kring andra människor är en produkt av trauma, men samtidigt så vet jag att jag alltid varit bra på att leka för mig själv och sysselsätta mig själv i timtal. Och tystnaden. Gud vad skönt med tystnad. Lyssnar nästan aldrig på musik om jag är ensam hemma för det är så skönt att det för engångsskull är helt tyst. För tillfället orkar jag vara social utanför lägenhetens dörrar i ca 2h sedan är jag alldeles utmattad och vill bara hem och vila/sova.

Jag är väldigt peppad för din skull och för din framtid! kram Amanda

koltrast sa...

det här inlägget känns så mitt i prick! min syster som varit sjukskriven för depression i ett par år brukar säga att bara för att samhället är uppbyggt för en viss sorts människor betyder det inte att vi andra skulle vara konstiga eller dåliga, det känns viktigt att komma ihåg.

annars ville jag bara säga att din blogg är superfin! <3

ida sa...

Amanda: Ja, tystnad är verkligen livsnödvändigt. Som Stephen Hawking sagt någon gång: "Quiet people have the loudest minds". Det pågår ju så mycket där inne hela tiden att om man jämt är omgiven av ljud och kaos hinner man aldrig höra vad man tänker.
Rekommenderar verkligen boken och också Quiet av Susan Cain som rör samma ämne (som jag visserligen inte läst ännu, men som ska vara väldigt bra).
Hoppas vi kan sporra och peppa varandra att våga vara de tystnadsälskande personer vi är. Kram på dig!


Koltrast: Tack så mycket! Din blogg är också så himla fin och inspirerande. <3

Det är synd att man ska behöva må dåligt bara för att man är introvert, men det blir ju ofta konsekvensen när man hela tiden får höra att man är fel. Alla vill inte ta plats. Eller nätverka. Eller vässa armbågarna.
Jag hoppas verkligen att en förändring är på väg och att inte extroversionen brer ut sig ännu mer. Båda typerna behövs ju, men att komma till den insikten är verkligen inte lätt när man hela tiden bombarderas av extroversion från alla håll hela tiden. Hoppas din syster börjar må bättre.