Tonight, as I sleep, my mind will erase everything I know today.

Open Windows såg jag redan innan julen så jag minns inte riktigt alla twists and turns, men i stora drag handlar den om ett fan som får möjligheten att spionera på sin favoritskådespelerska via sin dator. En mystisk man, som kallas Chord, leder honom via telefon längre och längre in i en värld av utpressning, kriminalitet och hacking. Storyn var intressant till en början, men ju längre filmen pågick desto tunnare blev den och sist och slutligen brydde jag mig inte särskilt mycket om hur den skulle sluta eller om hur allt hängde ihop.
The Riot Club handlar om ett gäng rika, bortskämda killar på en privatskola som alla är med i ett hemligt sällskap där hedonism är ledordet. Till en början verkar sällskapet rätt oskyldigt, men så småningom dyker det upp små ledtrådar om dess förflutna och ganska snabbt börjar saker spåra ur. I slutet av filmen hatade jag i princip varje karaktär och deras privilegierade syn på världen och nedlåtande sätt. Stundtals var den väldigt obehaglig och den rörde upp många känslor.
I Origins kändes som två filmer i en. Första delen älskade jag, andra delen var sådär. Den handlar i princip om striden mellan religion och vetenskap och följer en ung vetenskapsman som försöker bevisa ögats evolution. Den handlar också om kärlek, förlust, spiritualitet och tro. Mycket mer kan jag inte säga utan att förstöra för den som inte sett den.
Before I Go to Sleep är en thriller med Nicole Kidman, Colin Firth och Mark Strong i huvudrollerna. Nicole Kidman spelar en kvinna som efter ett oerhört trauma endast kan behålla minnet i tjugofyra timmar. Varje morgon när hon vaknar har dagen innan raderats och hennes historia måste byggas upp igen. Hennes man är tålmodig och berättar dag efter dag om hennes olycka och om deras liv tillsammans. Så småningom börjar små minnesfragment återvända till henne och hela hennes värld raseras och ifrågasätts.
Into the Woods är en musikal som blandar ihop flera olika klassiska sagor i ett, men alla möts de i skogen. Jag har inget emot musikaler, men sångerna i den här var så himla trista och icke-catchy, vilket förstörde en hel del. Helt okej som tidsfördriv, men jag ser hellre på de individuella filmatiseringarna av sagorna any day.
Whiplash var bästa filmen i hela bunten. Den handlar om den ambitiösa Andrew som studerar på ett prestigefyllt musikkonservatorium i New York. Han hamnar i den eftertraktade jazzensemblen Studio Band som leds av den stränga och labila Terence Fletcher som håller sina studerande i ett järngrepp. Här blir han pressad till sitt yttersta, han blöder bokstavligt talat för sin konst, och inte ens det verkar vara tillräckligt för Fletcher. Jag satt framåtlutad i skräck och nervositet under hela filmen och älskade varenda minut av den. Se den!