01 april, 2015

Att bygga sig själv

I januari i år påbörjade jag mitt tredje år av terapi. (Jag går i kognitiv psykoterapi på en privatmottagning här i stan, ifall någon är intresserad.) Det är inte bara mitt tredje år, utan också mitt sista. Kanske också mitt svåraste.
De första två åren handlade mycket om att bygga upp, älta det förflutna, ta fasta på olika beteende- och känslomönster och att lära sig förebygga depressiva perioder. Nu känns det som om bygget är någorlunda klart och att det är dags att börja inreda. Vara stark (lägga golv). Vara modig (måla och tapetsera). Fatta beslut (köpa möbler). Finslipa (dekorera). Det känns oerhört skrämmande att ha hela sitt liv balanserande i ens hand. Det är bara jag som kan påverka riktningen mitt liv tar härifrån och istället för att känna mig mäktig och i kontroll blir jag som paralyserad.
Jag vet inte när jag slutade dagdrömma, jag vet bara att jag nästan aldrig gör det längre. När jag var liten dagdrömde jag hela tiden. Då skulle jag gå på universitet, bli känd designer, spela i symfoniorkester, bli poet, gifta mig, bo i London, gå på fester och träffa fantastiska människor. Jag byggde upp små världar i huvudet som kändes så verkliga att det var som om jag levde dem parallellt med mitt vanliga liv. Nu är det som om en kupa har sänkt sig över mig och jag kan knappt ens se mig själv utanför staden jag bor i. Kan inte förstå hur jag någonsin ska kunna ta mig härifrån. Jag kollar inte upp resor på olika flygbolag längre och jämför priser. Jag sitter inte i timtal och googlar skolor och utbildningar som jag vill gå på. Jag tänker inte längre framåt än sommaren. Hösten är som en suddig rand som jag hoppas ska bli tydlig utan att jag behöver göra något åt det (fast jag vet vet vet att det inte går).
Det är nu jag måste göra sådant som känns skrämmande. Sådant som jag inte har klarat av tidigare, för att jag mått för dåligt. Nu mår jag tillräckligt bra för att klara av det mesta (väl, kanske, eller?), men ändå vågar jag knappt ens tänka på studier, jobb, att flytta, förändras. Jag skjuter upp allting till en senare ospecificerad tidpunkt och tänker att det får mitt framtida jag sköta om. 

Jag hänger i luften nu och jag vet inte hur jag kommer att landa. Jag vill ju så mycket. Jag vill ha allt. Jag fattar nu att jag förtjänar det. Jag är inte sämre än någon annan. Jag har saker att säga, saker att dela med mig av. Jag måste börja fatta beslut. Vara modig. Vara stark. Finslipa.

4 kommentarer :

julia sa...

Ida du är fin! hoppas sista terapiåret hjälper dig att hitta det du behöver <3

Ida Ståhl sa...

Tack Julia! <3 Det hoppas jag också. Jag ska göra mitt allra bästa för att hitta rätt.

Amanda sa...

Åh vad skrämmande och spännande samtidigt! Kram! <3

Anonym sa...

Önskar dig soliga, härliga och kraftbyggande dagar.