09 juni, 2015

Om den skeva självbilden

Jag hittade dessa bilder från hösten 2013 som jag aldrig publicerade på bloggen för att jag tyckte att jag var så fruktansvärt ful. Jag kom över dem nu när jag letade efter sommarbilder och tänkte precis tvärtom - vad fin jag var här då. De måste vara från en tid när jag mådde lite sämre, eftersom mitt självförtroende alltid är i botten då. Kan knappt se mig i spegeln ens utan att vilja riva av mig ansiktet. Jag vet inte varifrån det här kommer ifrån. Har aldrig egentligen blivit retad för mitt utseende eller fått höra hånfulla kommentarer. I själva verket minns jag bara en massa fina saker som folk har sagt åt mig genom åren. Det hånfulla och elaka har liksom bara kommit inifrån mig själv. Det är jag som tycker att jag är ful och värdelös och letar fel varhelst det bara går. Min terapeut har gett mig det klassiska tipset att ge mig själv komplimanger och att slå borta de dåliga tankarna så fort de uppstår, men det är naturligtvis lättare sagt än gjort. Speciellt efter många, många år av invanda tankar och beteenden. Någon dag, inom en snar framtid helst, hoppas jag i alla fall kunna se mig själv i spegeln och tänka att jag ser helt okej ut. Eller till och med fin. Tills dess är det bara att soldier on.

6 kommentarer :

Kugge sa...

Fint att du vågar skriva om dina nojor och dina inre plågoandar. Jag hoppas verkligen att du ska se dig själv som den modiga och fina unga kvinna du är i mina (och antagligen många andras) ögon!

ellen sa...

för mig har det hjälpt att prata och skriva om mina komplex och sne börja skämta om dem, avdramtisera dem. har ju fortfarande dåliga dagar, men är verkligen helt okej med hur jag ser ut nu för tiden.

dessutom är du ju skitsnygg och dessutom en av de bäst klädda människor jag känner så.

Ida Ståhl sa...

kugge: tusen tack! det värmer. det känns alltid bättre när jag skrivit om något som känns svårt, om någon annan kan få ut något av det är det bara en bonus.

ellen: jo, att skriva om det hjälper alltid. i alla fall ett tag. det är väl bara att fortsätta skriva och skriva tills man avhandlat allt. tack och dito! <3

Amanda sa...

Hej! Och tack för din förra kommentar!
Tycker det här med utseende är så otroligt svårt! Samtidigt som jag vill skrika "DU ÄR SÅ JÄVLA VACKER!!!", samtidigt funderar jag om det vore bäst att låta bli, att ignorera detta bekräftelsebehov (som vi alla har) och låta dig kämpa på med bekräfta dig själv. Hur känner du själv?
tusen kram!

Ida Ståhl sa...

sååå svårt det där! man blir ju glad när någon säger att man är fin, men blir man det bara för att kvinnor typ forever har fått höra att utseendet är vår viktigaste egenskap? när man tänker på den aspekten så blir det ju nästan som att man måste skämmas för att man blir glad över en komplimang över sitt utseende. gah, onda cirklar! det värsta som finns. det är nästan omöjligt att ha en "ren" känsla nuförtiden. man måste hela tiden kolla på allt från tusen olika vinklar.
men ja, jag blir glad om någon säger att jag ser fin ut etc. och jag kan inte se att sådana komplimanger skadar mig på något sätt. även om jag inte tror på dem.

Amanda sa...

Sant, så sant! Kanske är det bäst att lita på sin intuition. En väl vald komplimang borde ju inte vara till harm! Fina och kloka du.