15 december, 2015

Vägskäl

Jag har fått min nya dator nu och kan äntligen fungera som en normal, om än databeroende, människa igen. In other news så mår jag fortfarande dåligt. Ni vet de där vägskälen folk brukar prata om att man kommer möta i livet? Det känns som om jag befunnit mig i ett sånt sedan 2010 ungefär. Jävligt många tåg har hunnit åka förbi och inget av dem har jag vågat hoppa på. Det kommer visserligen fler tåg (har jag fått höra), men ju längre jag väntar desto mer sällan syns de till. Dessutom har färgen på vagnarna börjat flagna och hjulen gnisslar oroväckande. Nog med tågmetaforerna. Det jag menar är att möjligheterna blir färre och sämre ju längre tid som går. Snart kommer jag bara kunna välja på att jobba i en kassa eller gå på bidrag resten av livet. Meeeen du äääär ju såååå uuuuuung. Du haaar såååå mycket potentiaaal. Nej, så ung är jag inte. Vadå för potential? Jag är ju inte precis stabil. Inte precis utbildad. Inte precis speciell. Vad kan jag erbjuda som någon annan inte kan göra tio gånger bättre?
Jag vet inte ens om det hjälper att skriva om det här längre. Jag brukade tänka att det gjorde det, men nu blir jag bara illamående och känner hur maten stiger upp i halsen på mig. För att jag kastar bort mitt liv. För att jag känner mig totalt maktlös inför att förändra det. För att jag är trött på att vara ensam och ångestfylld hela tiden. Allt oftare ser jag mig omkring i min lilla etta med sönderrivna tapeter och hatar allt. Hatar alla kläder, alla böcker, alla prylar som inte har någon funktion. Hatar dem för att jag känner mig fjättrad vid dem. Även om jag logiskt sett fattar att det inte är så. Men det är lättare att skylla på något annat än sig själv för att man inte kan flytta på sig. Så då får jag sitta här ensam i min lilla hyrda låda och hoppas att det blir bättre nästa år. Eller om inte nästa år så kanske om fem år. Då är jag ju ändå bara trettioett. Är man fortfarande ung då? 
Äh, jag vet inte vad jag vill med det här. Det enda jag vet är att jag inte vet någonting.

6 kommentarer :

Anonym sa...

Varför anses det så "bara" att jobba i en kassa? Är det precis vad man klarar av så är man en storartad människa oavsett vad andra, eller man själv för den delen, tycker att man "borde" göra. Man måste börja där man står.

Unknown sa...

Det är inget fel med kassajobb i sig, det behövs ju också för att samhället ska gå runt. Jag tog det mest som exempel för att det är ett av få jobb man kan få utan utbildning och erfarenhet. Och så råkar det bara vara något som jag inte vill göra.

Julia sa...

Jag då igen tycker ju att du är en av de mest intressanta och speciella personerna som jag träffat, även om jag inte känner dig så väl. Du skriver så otroligt vackert och jag blir så inspirerad av din värld.

Kan till viss del relatera till det du skriver men jag gör kanske tvärtom, jag rusar fram bara för att jag inte vågar stanna för då är jag rädd att jag ska bli fast där. Hoppas att du antingen finner ro på platsen du är eller att det ska komma ett lämpligt tåg förbi snart.

Amanda sa...

Skulle jag vara rik skulle jag anställa dig som sporadisk skribent för något kreativtprojekt som rika-jag skulle ha. Du skulle få skriva om vad du vill när du vill och få sjukt mycket betalt så att du skulle klara dig på den lönen flera månader framåt.

Jag blir så trött på den här verklighetens takt. Allt skall gå så himla snabbt och jag skall vara så himla fräsig och häftig och jag orkar bara inte. Synd att jag inte är rik.. Ta hand om djur och måla en tavla då och då skulle vara utmärkt i den snälla parallella världen.

Kram Ida!

Unknown sa...

Julia och Amanda: Tack för era fina ord. Jag ska försöka ta dem till mig och tänka på dem när jag mår dåligt. Jag önskar att verkligheten var lite mjukare och rundare i kanterna, men tyvärr verkar det vara långt dit. Men jag hoppas att jag snart ska kunna hitta en plats som passar mig och min takt där jag kan trivas. Kram!

koltrast sa...

Urk, har haft samma känsla många gånger... Också livrädd för att fastna. Hoppas du kan hitta din plats, kram!