13 maj, 2016

Förändring i luften

https://fi.pinterest.com/pin/422916221236042105/

Har varit ovanligt trött denna vecka och har dessutom plågats av magont i flera dagar. Har tack vare uteslutningsmetoden kommit fram till att det är Alpros kvarg som är boven i dramat (är 95% säker). En sån jäkla bummer, eftersom jag verkligen älskar kvarg och blev överlycklig när det vegetabiliska alternativet lanserades. Ännu en sak att lägga till på listan över no-nos alltså. Var rädd att jag skulle få biverkningar av kosttillskotten jag börjat ta också, men det enda jag märkt av är att jag är väldigt törstig hela tiden. Är väldigt lättad över det eftersom jag verkligen vill fortsätta ta dem.
Inträdesprovet gick bra, ifall någon undrade. Får resultaten någon gång i juni. Har också fått veta att jag med största sannolikhet får jag jobba åtminstone en dag i veckan på "mitt" dagis under studierna så att jag får in lite extra pengar. Det är så skönt att saker sakteliga börjar ordna upp sig. Innerst inne har jag nog alltid vetat att de skulle göra det, men när jag mådde dåligt var jag mycket bra på att undertrycka sådana tankar. Och nu när jag mår bättre kan jag fortfarande inte riktigt tro på det. Jag väntar hela tiden på att det ska visa sig att allt är en bluff. När man vet hur dåligt det kan vara och dessutom har varit nere på botten ett långt tag så börjar det kännas som normen. Sedan när man plötsligt (eller ja, inte plötsligt precis, utan efter en lång uppförsbacke) mår bättre är hela konstruktionen mycket skör och känns som om den kan kollapsa på grund av minsta lilla motgång. Så det är väl det jag gått och väntat på det senaste året eller så. En motgång. Och vet ni vad det värsta är? Om ingen motgång drabbar en så skapar man en själv. För att man vet hur man ska vara när man är deprimerad. För att man inte har en aning om hur länge man får må bra och hur man ska bete sig och hur mycket man ska ta sig an. Och för att man har blivit rädd och feg. Rädd för att börja involvera alltför många människor för att sedan stänga ute dem igen när man inte orkar. Så man beter sig precis som man gjorde när man mådde som sämst och tror att det ändå ska ske förändringar. Men så funkar det ju såklart inte. Så därför har jag börjat gå till en kinesiolog. Därför har jag börjat meditera. Därför har jag sökt till en utbildning. Därför ska jag gå på min allra första workshop i yoga imorgon. För att jag behöver göra förändringar för att komma framåt. Det går inte att sitta stilla och vänta på att allt bara ska komma till en, även om det vore mycket mindre skrämmande än alternativet.

5 kommentarer :

Amanda sa...

Åh jag vet precis! Nu när jag äntligen har mindre smärtor och min mage betett sig lite lugnare så går jag bara och väntar på katastrofen. Ibland är jag också rädd för att må bra. "Tänk om jag upptäcker att jag avskyr vardagen" och "att jag är världens sämsta person som bara söker efter orsaker för folk få att tycka synd om mig". Men change är definitivt det bästa. Det går ju annars inte.

Vad är förresten en kinesiolog?

Kram bästa Ida!!

Ida Ståhl sa...

Ja, precis så! Varför är man så destruktiv? Måste övas bort - pronto! :) Såg att Michaela Finne precis skrivit ett blogginlägg om kinesiologi och Reviva (dit jag också var för att träffa kinesiologen) som förklarar det väldigt bra:

http://sevendays.vasabladet.fi/bloggar/michaelafinne/reviva-pa-rosenlund

Kanske något som du också kunde vara intresserad av?

Ida Ståhl sa...

Glömde ju det viktigaste; en stor kram till dig Amanda!

jlagerstrom sa...

Alltså förändring är verkligen SÅ bra ibland! Var så rädd för att flytta, göra slut och hoppa av studierna men sist och slutligen är alltihop något av det bästa jag gjort. Va skönt att du mår bättre, heja du!!

Ida Ståhl sa...

Åh, vad bra att det känns så! Det är verkligen skrämmande att ta sådana beslut, men allt ordnar ju sig. Alltid. Annars skulle man inte orka med livet. Heja förändringar!