Love & Friendship är baserad på Jane Austens kortroman Lady Susan från 1795. Den handlar om en nybliven änka som försöker hitta äkta makar åt sig själv och sin dotter för att inte behöva leva ett liv i fattigdom (inte kul att vara kvinna på den tiden). Hon flänger mellan olika välbärgade vänners hem och ställer till med problem vart hon än kommer. Hon är lika manipulativ som intelligent och drar sig inte för att inleda affärer med gifta män. Hennes dotter Frederica är å andra sidan mer intresserad av att finna äkta kärlek och vi får följa båda deras öden under filmens gång.
Redan tio sekunder in kände jag tydliga Wes Anderson-vibbar. Musiken och bildspråket liknade hans stil väldigt mycket och humorn påminde också om den man finner i hans filmer. Skillnaden är förstås att Love & Friendship är lite mer sober och realistisk än en typisk Anderson-film, men den är också roligare och har ett kvickare tempo än man kanske väntar sig av en film baserad på en 1700-talsbok. (Om man är ute efter ångest, sjukdom, obesvarad kärlek och mörka scener upplysta med stearinljus får man söka sig någon annanstans.) Efter fem minuter hade jag hur som helst glömt bort dessa initiala jämförelser. När jag kunde se på filmen som ett fristående verk slogs jag av hur rolig Jane Austen var. Jag vet inte hur sann filmen är mot boken, men med tanke på storyn - som uppenbarligen är komisk - drar jag slutsatsen att stämningen är hämtad från originalet.
Hur som helst så gillade jag filmen, trots att den inte är särskilt substantiell eller känslofull. Det var svårt att hålla reda på alla karaktärer till en början, trots det inledande persongalleriet, men det visade sig ganska snabbt att det inte är jätteviktigt att veta exakt vem alla är. Vissa är med i sammanlagt femton sekunder och syns sedan aldrig mer, så man behöver inte haka upp sig så mycket på det. Önskar att Stephen Fry hade haft en större roll, men annars var jag nöjd med rollbesättningen. Tre och en halv av fem ger jag den.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar