Säg vad jag ska göra

Märkte när jag tog den här bilden att min kamera sjunger på sista versen. Den klarar inte av att fokusera längre och om det är för mörkt blir allt bara en grynig massa. För några år sedan hade jag nog skaffat en ny, men nu vet jag inte om jag bryr mig så mycket längre. Det enda jag fotograferar nuförtiden är min katt när hon ser extra gullig ut och det är knappast anledning nog att investera hundratals euro i en ny kamera. Det är konstigt hur något som tidigare varit ett så stort intresse kan försvinna helt från ens radar. När jag studerade foto såg jag nästan allt som ett möjligt ögonblick att fånga. Jag skapade ett gyllene snitt för mitt inre och komponerade bilder av allt i min omgivning. Nu är det länge sedan jag tänkte så.
Jag undrar om jag någonsin kommer att kunna bestämma mig för vad jag vill syssla med. En kort stund var jag helt säker på att jag ville bli fotograf. Andra gånger har jag varit övertygad om att jag inte kan bli annat än författare/designer/stylist/översättare/yogalärare/musiker/förläggare osv. Jag vet att jag bara borde bestämma mig för något. Börja någonstans. Det går ju alltid att ändra sig sedan. Men jag är så väldigt trött på att avsluta saker mitt i. Att tro att jag äntligen har allt på klart för att efter ett halvår eller så inse att jag ännu en gång misstagit mig. Samtidigt vill jag inte att det ska sluta med att jag måste jobba med något som jag verkligen inte vill göra, bara för att jag inte kunnat fatta ett beslut. 
För någon natt sedan när jag inte kunde sova insåg jag att jag inte lever livet medströms. Jag spjärnar hela tiden emot. Jag gör allt för att göra det så svårt för mig själv som möjligt. Jag tänker för mycket och gör för lite. Jag dömer ut saker som jag tycker verkar fåniga för att slippa riskera att göra mig själv till åtlöje. Jag tackar nej till allt, fastän jag ibland inget hellre vill än att säga ja, för att inte behöva ändra på mig. Jag kan bara hoppas att jag tröttnar så småningom. Att krafterna tar slut och jag tillåter mig att flyta med ett tag. Att jag låter livet dra med mig längs mer stillsamma bäckar så att jag slipper att hela tiden kämpa uppströms i en forsande flod. Det är så tungt ibland och dessutom simmar man hela tiden på stället.