Att göra sig själv en tjänst

Jag gjorde mig själv en stor tjänst och tog ledigt den gångna veckan för att få vila. Sedan jag började vikariera och arbeta dubbelt så många timmar som när jag var på rehabiliterande arbetspraktik har jag, föga förvånande, varit väldigt trött efter jobbet. Att komma tillbaka efter en lång depression är inte något som går på några månader och efter en vanlig arbetsdag finns det knappt någon energi kvar hos mig. För det mesta har det dock gått bra eftersom jag haft ganska många lediga dagar att ta igen mig på, men på sistone har jag varit tröttare än vanligt och dessutom lättirriterad och sur. Efter jobbet har jag kommit hem, ätit mat, somnat framför en tv-serie och sedan vaknat vid 21 för att borsta tänderna och tvätta bort sminket innan jag lagt mig igen. Så kan man ju inte ha det. Det går kanske någon gång då och då, men när det börjar bli vardag är det dags att bromsa lite. Vid sådana tillfällen är det tur att jag inte är anställd och lätt bara kan tacka nej till jobb om jag känner att jag inte orkar med det. Jag får inte ens dåligt samvete över det. Jag tänker inte förstöra min hälsa för någon annans skull. 
Nu efter en vecka utan tidiga alarm, men med desto fler promenader i solen känner jag mig mycket mer som mig själv och behöver inte få ångest om någon ringer och frågar efter en vikarie. Å andra sidan är jag också väldigt rastlös och kan inte sluta kolla flygpriser och festivalutbud. Jag har påbörjat tre olika filmer som jag pausat var tionde minut för att göra solhälsningar, armhävningar eller bara gå planlöst runt i lägenheten en stund. Det negativa med att må bra är att man kräver mycket mer aktivitet. Jag känner dessutom att jag har en massa år av resor och annat roligt att ta igen, eftersom jag inte hade råd eller ork med sånt när jag mådde dåligt och levde på minimum. Jag önskar att jag hade någon likasinnad att resa iväg med. Det är många år sedan jag reste någonstans och jag behöver verkligen nya intryck och upplevelser. Om jag var modigare skulle jag åka ensam, men det vet jag inte om jag vågar. Och hur roligt skulle det vara att turista ensam egentligen? 
En annan sak som gnager är den antågande sommaren. Jag rubbas ofta ur balans på sommaren och efter förra årets djupa svacka är jag lite rädd för att det ska hända igen. Det är något med planlösheten, hettan och att inte kunna sova ordentligt som gör att jag inte känner mig som mig själv. Jag brukar ofta drabbas av overklighetskänslor under speciellt heta sommardagar, som om verkligheten i själva verket är något slags hologram. Det är inte något jag ser fram emot. Som tur är har jag ett konkret mål att sikta mot i slutet av den här sommaren - nämligen yogalärarutbildningen. Jag tror att det kan vara precis det ankare jag behöver för att inte sväva iväg för mycket. Hoppas det i alla fall.