på sådana här ställen, där det
inte finns mycket annat att göra, är man snabb med att sjösätta
sina farkoster. så fort istäcket spruckit och smält bort är man
där. redo vid havets rand med sin träbåt eller segelbåt, roddbåt
eller yacht. bor man på en liten kustort känner man säkert igen
det här beteendet.
vår släkt är också en del av det. vi lever för sommaren och dess öppenhet och när hösten kommer,
varje år alldeles för tidigt, packar vi motvilligt ihop våra
pinaler – från minsta till största, från baddräkter till båt –
och återvänder till land där vi kommer att stanna tills vattnet
återigen ger oss tillträde.
vi har en motorbåt av plast med hytt. det är inget märkvärdigt med den. den ser ut som många andra
båtar och många andra båtar ser ut som den. om jag såg den på
avstånd skulle jag gå förbi utan känna igen den. ja, jag kanske
skulle ha problem med att känna igen den även på nära håll.
det här året dröjer det nästan till
midsommar innan vi kan sjösätta den. motorn krånglar och måste
tas isär. det lägger jag mig inte i. det är inte mitt territorium. jag suckar mest och väntar. väntar på att få gå på vattnet.
det är så jag föreställer mig
båtfärderna. att jag går på vatten. jag är kung över havet och
jag kan gå på vatten och har man något vett överhuvudtaget så
aktar man sig för mig. jag är känd för att vara en barbar.
nu backar bilen nerför stranden med
båten på släp. aktern bryter vattenytan och ett tag ser det ut som
om vattnet kommer att ta sig ombord. men föraren är skicklig och
vet vad han gör. jag behöver inte oroa mig.
stopp! stanna! nu är vi
tillräckligt långt ute, ropas det. jag står på bryggan och
tittar på. tänker snart, snart, snart. den äldre startar båtmotorn
för att testa att den verkligen fungerar. den går fint. han kör
mot bryggan, mot mig, men stannar bara några sekunder för att låta
den yngre stiga av.
den yngre sträcker foten mot bryggan och kliver i land. nyss rörde han
sig fritt över det genomskinliga, flytande. nu står han stilla på
det opaka, oföränderliga. jag verkar vara den enda som ser det här. som lägger någon vikt vid det. jag ser skiftningen lika tydligt som
om han förvandlats från röd till grön.
den äldre kör iväg med båten till
sin båtplats. vi ska inte ut och köra idag. det är för sent. det
får bli en annan dag. jag vill stampa ut min frustration, men jag är
inget barn. jag sätter mig i bilen utan ett ord.
när jag stiger av på min egen gata –
hej då, hej då – regnar det. det är ett varmt regn och
när jag rör med fingrarna över huden där droppar har fallit känns
det kletigt. jag springer in.
det brukar vara två våningar upp till
min lägenhet. det är det fortfarande. det brukar inte regna i
trapphuset. det gör det nu. ett hårt och tungt regn faller och
piskar mot ansiktet och tränger igenom mina tunna sommarkläder. på
golvet har det bildats pölar som snabbt försvinner när hela
ingången börjar fyllas med vatten.
jag tänker på mina skor. det är
splitternya mockaskor och de blir förstörda på några få
sekunder. har jag kanske kvittot kvar ännu? det säger säkert något
om min person att jag tänker på något så ytligt i en sådan
bisarr situation.
jag trampar – slish, slosh - upp till
lägenheten. jag står kvar ett tag på trappavsatsen och ser hur
oroväckande snabbt vattennivån stiger. nu når det till första
trappsteget. nu når det till den där hjärtformade fläcken på
väggen. nu når det upp till trappräcket. jag vågar inte titta
längre.
inne i lägenheten är det kaos som
vanligt och jag känner att det inte kommer att bli svårt att lämna
den. jag packar det viktigaste – en jacka, en filt, konserver, en
kniv, en ficklampa och toalettpapper - i en ryggsäck och lägger min
telefon i byxfickan. jag hör hur regnet slår mot vattenytan
alldeles nära.
jag öppnar dörren och lyfter sedan av
den från gångjärnen. den får bli min farkost. i alla fall
tillfälligt. jag tittar neråt, över trappräcket, och ser att hela
första våningen redan ligger under vatten.
jag stånkar nedför trappan till
avsatsen mellan de två våningarna och öppnar balkongdörren. där
ute är allt grått. himlen, byggnaderna, träden. som om allt
färgats av regnet. vattnet är precis lika högt utanför huset som
därinne och förutom den ständiga stigningen och regndropparna som
möter ytan ligger det helt stilla.
jag tvekar inte en sekund när jag
mödosamt kastar dörren överbord. jag hör hur den landar – ett
ljudligt magplask – och ser hur den stannar där. jag tänker hoppa
ner bestämmer jag. om jag klättrar över räcket och hänger från
balkongkanten kan jag nästan nudda med tårna i dörren.
jag använder mina händer som åror
först, men när jag märker hur långsamt det går försöker jag
hitta något med lite mera motståndskraft. mitt emot huset där jag
bor ser jag en sopborste som flutit till ytan. en tätt vävd borste
som skulle vara perfekt som åra.
det tar mig nästan en timme att nå
hamnen. vid det laget har det slutat regna, men jag är fortfarande
genomvåt. jag hittar vår båt nästan genast. den är täckt av en
blå presenning och en av de få som fortfarande flyter. de andra
ligger kvar någonstans på botten och kommer sakta men säkert att
ruttna bort eller rosta sönder.
jag lossar på presenningen medan jag
försiktigt balanserar på dörren och river dramatiskt av den som
för att avtäcka ett konstverk. jag stiger ombord. allt är vitt och
blankt. jag äntrar hytten och ställer mig bakom ratten. snart,
snart, snart.
1 kommentar :
Vilken fin text! Är det kanske från din bok, den som jag väntar att jag skall få läsa, från pärm till pärm.
Fint skrivet. :)
Skicka en kommentar