07 augusti, 2013

när det regnar i juni

på sådana här ställen, där det inte finns mycket annat att göra, är man snabb med att sjösätta sina farkoster. så fort istäcket spruckit och smält bort är man där. redo vid havets rand med sin träbåt eller segelbåt, roddbåt eller yacht. bor man på en liten kustort känner man säkert igen det här beteendet.
vår släkt är också en del av det. vi lever för sommaren och dess öppenhet och när hösten kommer, varje år alldeles för tidigt, packar vi motvilligt ihop våra pinaler – från minsta till största, från baddräkter till båt – och återvänder till land där vi kommer att stanna tills vattnet återigen ger oss tillträde.
vi har en motorbåt av plast med hytt. det är inget märkvärdigt med den. den ser ut som många andra båtar och många andra båtar ser ut som den. om jag såg den på avstånd skulle jag gå förbi utan känna igen den. ja, jag kanske skulle ha problem med att känna igen den även på nära håll.
det här året dröjer det nästan till midsommar innan vi kan sjösätta den. motorn krånglar och måste tas isär. det lägger jag mig inte i. det är inte mitt territorium. jag suckar mest och väntar. väntar på att få gå på vattnet.
det är så jag föreställer mig båtfärderna. att jag går på vatten. jag är kung över havet och jag kan gå på vatten och har man något vett överhuvudtaget så aktar man sig för mig. jag är känd för att vara en barbar.
nu backar bilen nerför stranden med båten på släp. aktern bryter vattenytan och ett tag ser det ut som om vattnet kommer att ta sig ombord. men föraren är skicklig och vet vad han gör. jag behöver inte oroa mig.
stopp! stanna! nu är vi tillräckligt långt ute, ropas det. jag står på bryggan och tittar på. tänker snart, snart, snart. den äldre startar båtmotorn för att testa att den verkligen fungerar. den går fint. han kör mot bryggan, mot mig, men stannar bara några sekunder för att låta den yngre stiga av.
den yngre sträcker foten mot bryggan och kliver i land. nyss rörde han sig fritt över det genomskinliga, flytande. nu står han stilla på det opaka, oföränderliga. jag verkar vara den enda som ser det här. som lägger någon vikt vid det. jag ser skiftningen lika tydligt som om han förvandlats från röd till grön.
den äldre kör iväg med båten till sin båtplats. vi ska inte ut och köra idag. det är för sent. det får bli en annan dag. jag vill stampa ut min frustration, men jag är inget barn. jag sätter mig i bilen utan ett ord.
när jag stiger av på min egen gata – hej då, hej då – regnar det. det är ett varmt regn och när jag rör med fingrarna över huden där droppar har fallit känns det kletigt. jag springer in.
det brukar vara två våningar upp till min lägenhet. det är det fortfarande. det brukar inte regna i trapphuset. det gör det nu. ett hårt och tungt regn faller och piskar mot ansiktet och tränger igenom mina tunna sommarkläder. på golvet har det bildats pölar som snabbt försvinner när hela ingången börjar fyllas med vatten.
jag tänker på mina skor. det är splitternya mockaskor och de blir förstörda på några få sekunder. har jag kanske kvittot kvar ännu? det säger säkert något om min person att jag tänker på något så ytligt i en sådan bisarr situation.
jag trampar – slish, slosh - upp till lägenheten. jag står kvar ett tag på trappavsatsen och ser hur oroväckande snabbt vattennivån stiger. nu når det till första trappsteget. nu når det till den där hjärtformade fläcken på väggen. nu når det upp till trappräcket. jag vågar inte titta längre.
inne i lägenheten är det kaos som vanligt och jag känner att det inte kommer att bli svårt att lämna den. jag packar det viktigaste – en jacka, en filt, konserver, en kniv, en ficklampa och toalettpapper - i en ryggsäck och lägger min telefon i byxfickan. jag hör hur regnet slår mot vattenytan alldeles nära.
jag öppnar dörren och lyfter sedan av den från gångjärnen. den får bli min farkost. i alla fall tillfälligt. jag tittar neråt, över trappräcket, och ser att hela första våningen redan ligger under vatten.
jag stånkar nedför trappan till avsatsen mellan de två våningarna och öppnar balkongdörren. där ute är allt grått. himlen, byggnaderna, träden. som om allt färgats av regnet. vattnet är precis lika högt utanför huset som därinne och förutom den ständiga stigningen och regndropparna som möter ytan ligger det helt stilla.
jag tvekar inte en sekund när jag mödosamt kastar dörren överbord. jag hör hur den landar – ett ljudligt magplask – och ser hur den stannar där. jag tänker hoppa ner bestämmer jag. om jag klättrar över räcket och hänger från balkongkanten kan jag nästan nudda med tårna i dörren.
jag använder mina händer som åror först, men när jag märker hur långsamt det går försöker jag hitta något med lite mera motståndskraft. mitt emot huset där jag bor ser jag en sopborste som flutit till ytan. en tätt vävd borste som skulle vara perfekt som åra.
det tar mig nästan en timme att nå hamnen. vid det laget har det slutat regna, men jag är fortfarande genomvåt. jag hittar vår båt nästan genast. den är täckt av en blå presenning och en av de få som fortfarande flyter. de andra ligger kvar någonstans på botten och kommer sakta men säkert att ruttna bort eller rosta sönder.
jag lossar på presenningen medan jag försiktigt balanserar på dörren och river dramatiskt av den som för att avtäcka ett konstverk. jag stiger ombord. allt är vitt och blankt. jag äntrar hytten och ställer mig bakom ratten. snart, snart, snart.

1 kommentar :

Creative Momone sa...

Vilken fin text! Är det kanske från din bok, den som jag väntar att jag skall få läsa, från pärm till pärm.
Fint skrivet. :)