breaking sad

det här kommer att vara jag om två dagar. en total crysenberg.

på måndag morgon är det dags för sista avsnittet av breaking bad. jag önskar att jag kunde se det när det verkligen sänds, för god damnit om det inte är ett antiklimax att se något så pulshöjande en måndagsmorgon, men man tar det man får.
breaking bad är ungefär det enda jag har tänkt på den senaste veckan och jag har ingen att prata med det om! tack gode gud för internet. på internet har det knappt pratats om annat sedan säsongens början och jag har slaviskt följt med i diskussioner av både större (source not found) och mindre vikt (och det här och det här.)
det är alltså bara ett enda avsnitt kvar och eftersom programmet har ett typ felfritt track record så tror jag att det kommer att bli bra. det är ju inte som dexter precis där hela sista säsongen var ett jäkla kaos och det kändes som om alla gett upp. (på riktigt? vad var det som hände?) följaktligen var också säsongsfinalen riktigt pinsam och ovärdig (debraaaaaa).
men BB har hållit standarden hela vägen och även om man med stor sannolikhet kommer att känna besvikelse över slutet så tror jag att man med tiden kommer inse att den besvikelsen mest berodde på att serien tog slut, inte på hur den slutade.
anyways, är det bara jag som vill att walt ska överleva? det är knappast sannolikt att han gör det, men jag kan se honom framför mig som en gammal man, ensam i sin lilla stuga med alla de där miljonerna. den enda jag vill att ska överleva mer än walt är jesse. om han dör alltså...I can't. jag hoppas att han får leva och att han adopterar brock och att de lever lyckliga i alla sina dagar.
den enda som jag absolut vill se död är lydia (till och med mer än todd och rasistgänget). vet inte vad det är med den människan, men jag tål henne inte. kanske är det kamomillteet med stevia som gör det. 
nåväl, det finns inte mycket mer att göra än att vänta och se. och så kan man ju titta på jimmy fallons BB-parodi om man inte redan sett den, eller om man känner abstinens sedan förra veckans avsnitt:

du måste rycka upp dig

jag är sjukskriven i fyra månader framåt. när jag berättade det för min bror sa han: "det trodde jag att du var redan" och det är ju lätt att tro eftersom jag varken jobbat eller gått i skola sedan december ifjol.
jag vet inte vad jag ska göra med min lediga tid, men nu när jag är sjukskriven slipper jag åtminstone frågorna om ifall jag hittat något jobb, om jag sökt något jobb, om jag kontaktat arbetskraftsbyrån, om jag funderat på praktik, om jag kollat arbetsplatsannonserna, om jag funderat på vad jag vill bli i framtiden, om jag sökt till några skolor - sådant som får mig att känna mig lat och värdelös och som en bedragare som vill ha pengar utan att göra något.
det är inte mitt fel att jag är sjuk. det intalar jag mig själv varje dag. det är inte mitt fel. det är så lätt att skuldbelägga sig själv för att man mår dåligt (vems fel skulle det annars vara?) och det gör bara saker värre. det är hemskt nog att behöva vara deprimerad, men om man dessutom tror att det är ens eget fel trycker man bara ner sig själv ännu längre i djupet. och då blir det svårare att ta emot hjälp av andra eftersom man tror att man ensam måste reda upp sina problem. ungefär som om depression var ett glas spilld mjölk och har man spillt det får man minsann torka upp det själv. nä, så funkar det inte.
jag hade en terapeut för ett par år sedan som bokstavligen sa åt mig att rycka upp mig. "du har en så grå syn på livet", sa han, "du måste rycka upp dig." och som om inte det vore korkat och hemskt nog så tillade han: "har du funderat på att skaffa pojkvän?" jag blev så arg att jag hade kunnat smälla till honom (det här är förresten samma terapeut som tvingade mig att krama honom när jag sa att jag hade svårt med fysisk beröring). 
tyvärr är det här vanliga reaktioner som deprimerade personer möts av. om vi bara ryckte upp oss, skaffade jobb och partners skulle alla problem vara lösta. det finns så många fel i det resonemanget att jag inte vet hur jag ens skulle börja förklara dem. (men var snälla och sluta säga åt folk att rycka upp sig. vad betyder det ens? hur gör man det? vem har någonsin i mänsklighetens historia kunnat "rycka upp sig" bara för att någon sagt åt en att göra det?)
jag var på hjärtultraljud i vårvintras och efter att undersökningen var klar pratade jag med läkaren en stund. han berättade om resultatet (allt var bra) och sedan gjorde han något som nästan aldrig händer när man är på läkarbesök. han frågade hur jag mådde annars. jag har varit till många olika läkare i mitt liv och det är det aldrig någon som brytt sig om att fråga. när testresultaten är genomgångna är vanligtvis besöket över.
jag berättade för honom om min depression och han lyssnade på mig. sedan sa han att om man är deprimerad har man fler mörka rum inom sig än ljusa och att det svåra är att lära sig att gå in i de ljusa rummen. han frågade mig om min terapi och om jag tyckte att den hjälpte och det sista han sa innan jag gick var att jag var en fin och bra människa och att jag skulle ta hand om mig. det är det finaste en främling någonsin sagt till mig och jag kommer aldrig att glömma det.
det är så jag vill bli bemött. inte bara som en deprimerad individ utan som människa. jag vill inte bli tillsagd att göra något som jag uppenbarligen inte klarar av just nu. jag vill ha någon som lyssnar på mig, verkligen lyssnar, och tar sig tid. någon som bryr sig om hur jag mår och säger kloka saker och muntrar upp mig.
det år så vi alla borde bli behandlade, vare sig vi mår dåligt eller inte. inget mer ryck upp dig eller skaffa ett jobb, utan respekt och förståelse för att det som funkar för en person inte funkar för alla. kanske borde den här läkaren jag träffade hålla någon slags föreläsning i bemötande av andra människor. för om alla var lite mera som honom tror jag att vi skulle vara mycket bättre, gladare, starkare och snällare människor.

purple haze

två nya saker: mitt lila hår och min voldemort-tröja.

mod couples

älskar de här retroaktiga bilderna tagna av carlotta cardana, en italiensk fotograf baserad i london. det fyrkantiga formatet är alltid väldigt tilltalande tycker jag och så är det ju ingen hemlighet att jag gillar vintagekläder. hon har många andra fina projekt på sin hemsida också så kolla in dem om ni är intresserade.

I could be here and now

nick drake - one of these things first

de olika jagen

vad är det här för en människa? jag känner knappt igen mig själv när jag ser på dessa bilder (vilket säkert till viss del beror på att jag vägde ca. 10 kg mer än vanligt och förlorade mina ansiktsdrag). det är konstigt hur snabbt man förändras. det här var jag för bara tre år sedan. då ville jag jobba på modetidning och flytta till USA. och så envisades jag med att ha långt hår trots att varken mitt hår eller min ansiktsform gillar det. och mascara visste jag tydligen inte vad det var.
det är intressant hur man hinner vara så många olika personer under sin livstid. jag känner att jag varit minst fem olika människor redan fast jag utåt sett bara varit ida hela tiden. jag undrar hur jag i framtiden kommer att se på den tid som jag går igenom just nu? jag hoppas att jag kan vara ännu en ny person då, den som jag inte varit ännu; den lyckliga ida.

successful alcoholics

axel rekommenderade denna kortfilm åt mig för några dagar sedan och nu rekommenderar jag den för er. vad den handlar om är kanske ganska uppenbart av titeln. den är bara 25 minuter lång så om ni har tid över och känner att ni vill skratta lite kan ni ju se den.

boots & pine

alla bilder är från boots & pine.

boots & pine är en kanadensisk stilblogg som uppmärksammar kreativa, intressanta och välklädda personer. det finns ju ungefär en miljard sådana här stilbloggar, som ni vet, men det var något speciellt med just den här som stack ut och fångade mitt intresse. den känns väldigt äkta på något vis. inte så tillgjord. och så råkar alla klä sig just så som jag önskar att jag gjorde, men aldrig orkar.

barnsliga intressen

hallå. idag är det fredag. vad mer kan man säga om det? här är några saker som gjort mig glad idag:

1. alex och sigges nya sketcher på youtube


2. att jag fick ett paket på posten

3. att kolla på hamstrar som just fått bebisar i djuraffären

4. upptäckten av jacksfilms. speciellt you grammar sucks, eftersom jag avskyr dålig grammatik/stavfel. (tack, fanny)


5. billie när hon ville leka kurragömma med mig

fling it over a rainbow

har inte klippt håret på två månader och inte färgat det på tre. sällan har mitt hår sett så trist ut som det gör nu och tyvärr blir det inte någon ändring på det förrän slutet av oktober då jag ska vara hårmodell. det är bara att stå ut tills dess.
 förutom att tänka på mitt hår gör jag väldigt lite. jag lagar mat, kollar på black books (för tredje gången), lyssnar på podcasts, skjutsar billie på cykeln, väntar på posten, väntar på att telefonen ska ringa, väntar på bättre tider.

ask for all the saints

johnny flynn - fol-de-rol

thrillervecka

cat eyes

jag fick min vinst på posten idag och var tvungen att genast upphöra med det jag höll på med för att prova dem. det är tur att vi har en sådan indiansommar i år att jag kanske hinner använda dem innan det blir dags att packa ner dem för vintern. som ni ser var billie inte särskilt brydd i solglasögonen. hon ville bara sova.

voldy

har köpt mig det nördigaste plagget någonsin, nämligen en lord voldemort-sweatshirt. från etsy naturligtvis. ser fram emot att kunna bära min kärlek till harry potter på utsidan (på insidan bär jag ju med mig den hela tiden) denna höst och vinter och den som tycker att det är något riddikulus med det kan dra.

tatueringsinspiration

alla bilder är helt fräckt stulna från diverse tumblrs.

there are echoes in the garden, is anybody listening?

susanne sundfør - the brothel

'I thought you can't read? no, I can read. I can't cry.'

jag har sett många riktigt bra filmer denna vecka och för ovanlighetens skull är de alla väldigt nya också. ingen technicolor in sight. förutom det faktum att alla sex filmerna är nya har de inte särskilt mycket gemensamt. vi går igenom dem:
den film jag hade högst förväntningar på, the bling ring, visade sig bli veckans största besvikelse. jag vet inte om sofia coppola har lost her touch eller om jag har vuxit ifrån hennes stil. kanske båda. jag tyckte att the bling ring var alldeles för repetitiv och ytlig. man fick veta hemskt lite om karaktärerna, deras förhållanden till varandra och till sig själva och även om det eventuellt skulle spegla filmens tema så tyckte jag att det gjorde den ointressant. jag hoppas på bättre från henne i framtiden.
a royal affair, eller en kongelig affære som den heter på danska, var i stor utsträckning så som man väntar sig att ett kostymdrama ska vara. den var tragisk och romantisk och innehöll såklart en olycklig kärlek. för sådana som, liksom mig, älskar kostymdraman kan jag varmt rekommendera den. 
killer joe, med matthew mcconaughey i huvudrollen som den psykotiske joe cooper, var störd (på ett american psycho-sätt), välspelad och aningen obehaglig i vissa stunder. jag blev glatt överraskad av mcconaugheys prestation (det tror jag att många som sett filmen blivit) och det var nog mycket tack vare honom som filmen blev bra. det är inte den bästa filmen jag någonsin sett precis, men över genomsnittet i allafall. 
the east handlar om en agent som infiltrerar en hemlighetsfull aktivistgrupp som utför intrikata attacker mot stora bolag. brit marling spelar huvudrollen och har också varit med och skrivit filmen (hon skrev också another world som kom för ett par år sedan och som jag tyckte väldigt mycket om). jag gillade the east. jag gillade alla skådespelarna. jag gillade storyn. jag gillade att den inte försökte hamra in ett budskap, vilket är lätt hänt när det handlar om aktivism och 'corporate america', och att allt inte var svartvitt. den får en att tänka till helt enkelt.
the kings of summer är något så ovanligt som en rolig komedi. jag är en komedisnobb och har inte mycket till övers för de typiska amerikanska buddy-filmerna med förutsägbara skämt. men här slipper man slapstick och bögskämt. hallelujah. istället är det mer lågmält och...knäppt. moises arias, som spelar biaggio, var definitivt roligast i hela filmen. tror han kan bli stor. han påminde mig om jason schwartzman i rushmore.
what else? megan mullally är med. och nick offerman. tony hale gör en kort instickare. bra folk. det enda jag har att klaga på är väl antalet slow-mo shots i motljus. de kunde ha varit färre. se denna!
the english teacher såg jag främst för julianne moores skull och hon gjorde mig inte besviken. hon verkar kunna spela typ vilken roll som helst. resten av filmen gav några skratt, men var ganska förutsägbar. men förutsägbart är inte alltid dåligt. ibland är det precis det man vill ha. skulle säga att filmen hamnar ganska i mitten på en skala från ett till tio. bra, men inte mycket mer än så.

de viktiga sakerna är svårast att prata om

år 2007. ett av mina sämsta år.  

jag är bra på många saker, men något jag är extremt dålig på är att göra saker som är svåra, tunga eller tråkiga. då skjuter jag hellre upp dem eller undviker dem helt och hållet. men idag tänkte jag, på en bloggläsares förfrågan, skriva om något som är väldigt svårt; nämligen depression. min depression för att vara mer specifik.
jag har berört det här ämnet tidigare, men då mest i förhållande till mat och ätande och ångest/depression påverkar ju så mycket mer än bara ens matintag. i mitt fall har det till exempel betytt att jag aldrig gått klart en utbildning, att jag förlorat vänner, att jag aldrig klarat av att ha ett förhållande, att jag blivit tvungen att säga upp mig från jobb, att jag missat otaliga chanser att göra roliga och meningsfulla saker, att jag sårat andra människor och att jag fått oerhört dåligt självförtroende. för att bara nämna några saker.
för psykiska sjukdomar, vilken man än må lida av, påverkar så mycket mer än bara ens psyke. de påverkar hela ens kropp och fysiska liv och alla man omger sig med. i alla moment av ens liv sipprar de in och totalsaboterar, eller åtminstone försvårar, för en.
för mig började det väldigt tidigt. redan som barn var jag väldigt osäker på mig själv och tydde mig alltför mycket till mina föräldrar. speciellt mamma. förändringar i vardagen (skolstarter, utflykter, kalas och dylikt) betydde ren ångest för mig. när andra barn gladde sig över att få slippa skolbänken för en dag eller få leka fiskdamm med sina vänner satt jag ofta i ett hörn med spända käkar. jag grät mycket också.
det blev lite bättre under de sista åren av lågstadiet och början av högstadiet (förvånansvärt nog). jag hade lojala/smarta/knäppa vänner som jag hade roligt med och som fick mig att må bra. i nian blev jag skoltrött. jag slutade göra läxor och mina betyg sjönk (inte till något lägre än sjuor, men ändå). min vänners och klasskamraters intressen blev allt mer fest-orienterade och fester gav mig ångest.
jag gick bara på ett fåtal fester under hela högstadietiden. jag drack en enda gång och sedan rörde jag inte alkohol på fyra år. jag gillade inte hur folks personligheter förändrades. hur de plötsligt tog sig friheter som annars skulle uppfattas som motbjudande, men som de kunde skylla på alkohol. för mig var högljuddheten och klumpigheten i folks rörelser skrämmande. 
så när alla andra gick på fester satt jag hemma i mitt rum och läste eller tittade på tv. ibland önskade jag att jag kunde vara som alla andra, inte en sådan tönt, och också gå på fester och ha en pojkvän. det kan jag fortfarande önska ibland, men jag gråter inte över det längre som jag gjorde då.
tiden efter högstadiet har jag ältat och ältat så mycket att den knappt känns riktig längre och jag orkar faktiskt inte skriva särskilt mycket om det. men; jag började gymnasiet och hoppade av. jag började en folkhögskola och hoppade av. jag återvände till gymnasiet (ett annat den här gången) och skrev studenten, men fick inget slutbetyg. jag mådde dåligt mest hela tiden. jag pendlade i vikt och grät mig själv till sömns nästan varje natt. jag grät tills det gjorde ont i halsen och huvudet kändes som om det skulle sprängas.

2008 hemma hos mommo och moffa. 

vi hoppar framåt några år. 2010. jag har varit i tyskland. jag har kommit hem. jag har fått min första, och enda, panikattack. jag har så ont i magen att jag måste gå som om marken var gjord av skört glas, eftersom varje steg gör att det hugger till i buken och jag grimaserar. mamma och pappa skiljer sig. jag flyttar till jakobstad.
i jakobstad blir min ångest så stark att jag börjar gå i terapi (inte för första gången). jag får ångestdämpande medicin utskriven. en av medicinens biverkningar är ökad ångest. jag blir effektiv. jag kan göra saker dubbelt snabbare än jag någonsin gjort dem tidigare. jag kan gå till affären, handla allt jag behöver och vara ute igen på under fem minuter (om inte kön är lång). försöker jag slå något slags rekord? nej, medicinen har gjort att min hjärna hela tiden går på högvarv och jag tänker mig att det är så här någon med adhd måste känna sig.
jag har svårt att somna. vaknar genomsvettig och iskall flera gånger varje natt. jag känner mig uttittad på stan.
nästan förföljd. varje morgon får jag så tungt att andas att jag måste ta stöd av en stol för att inte kollapsa. ingenting smakar gott längre. det här är vanliga bieffekter, sades det. du måste fortsätta ta medicinen i åtminstone ett par månader till för att veta om den verkligen fungerar.
jag tog medicinen i ett år innan den äntligen blev bytt. ångesten blev genast mera hanterlig och jag slutade svettas på nätterna. jag bytte terapeut också. till någon som visste vad de talade om (det är en annan historia). jag mådde bättre än när jag tagit medicinen, men ändå lika dåligt som innan jag började ta den. plus minus noll. och det är väl ungefär där någonstans jag fortfarande ligger.
nu när jag läser igenom det jag skrivit låter det som om ångest är mitt främsta problem, men depression är faktiskt det som är den röda tråden genom allt det här. ångesten är bara ett symptom på depressionen.
depressionen ligger alltid under ytan och lurar, i vissa perioder tänker jag knappt på den alls, andra gånger gör den mig så utmattad och låg att jag knappt orkar stiga upp ur sängen. och så ligger jag där och tänker; ska det alltid vara så här? är det så här hela mitt liv kommer att se ut? det år svårt då, när det är som sämst, att fatta att det går över. att om kanske bara några dagar kommer man att vakna och märka att man faktiskt ser fram emot något.
efter att ha varit deprimerad i många år, som jag har varit, blir jag misstänksam när jag är glad och mår bra. jag vågar inte lita på att det är på riktigt. om det håller i sig en längre tid blir blir jag nästan illamående av det. väntar bara på bakslaget (som kommer kännas ännu större när man fått känna lycka). och så drar jag ner mig själv för att slippa vänta på att något annat ska göra det.
det är den klassiska onda cirkeln och den är extremt svår att ta sig ur. jag vet inte hur man ska göra det. ännu. men jag jobbar på det. jag jobbar på det med min terapeut och på egen hand. det går att göra, men det är inte lätt.
jag kan inte komma med så många tips på vad man ska göra om man mår dåligt, eftersom jag själv fortfarande är dålig på att handskas med det, men nummer ett är förstås att söka hjälp. då är man redan på god väg. jag tror att det är omöjligt att bli frisk på egen hand. man behöver någon som håller en i handen och leder en rätt.
för ångest har jag två övningar som kan vara en kortsiktig lösning (och som båda har hjälpt mig). den ena går ut på att vara närvarande i den situation man befinner sig i. säg att det är morgon och man gör sig klar för att gå till skolan eller jobbet och man börjar känna av ångesten. man vill inte gå. hjärtat börjar skena och tanken på att spendera en hel dag hemifrån är svindlande. då ska man tänka noggrant på vad man håller på med. nu tvättar jag händerna. nu stänger jag av kranen. nu torkar jag händerna på handduken. nu plockar jag upp tandborsten. nu öppnar jag tandkrämstuben. och så vidare. tänk igenom allt du gör. lägg märke till allt. på det viset har man inte tid att tänka på något annat.
den andra övningen är en andningsövning. leta upp en rektangel eller fyrkant i det utrymme där du befinner dig. fokusera på den. följ linjerna med ögonen medan du gör följande:

det är en enkel sak, men som faktiskt kan göra ganska stor skillnad. det kan krävas några gångers övning innan man märker någon effekt, men jag tycker att det är ett bra verktyg att ta till de gånger man känner den där tyngden över bröstet och paniken stegra.
det här blev nog inte min bäst skrivna text och det beror delvis på att det är ett tungt ämne, men också på att det finns så många aspekter att behandla att det är omöjligt att få med allt man vill ha sagt. jag skulle nog bli tvungen att skriva en hel bok om det för att känna att jag helt uttömt ämnet. men jag hoppas att det här kan hjälpa någon. kanske bara genom att visa att det finns andra med likadana problem. att man aldrig är ensam om någonting. och att man får prata om psykiska problem.

axels gröna period

fanny och axel var och hälsade på mig nu på kvällskvisten. vi pratade om precis ingenting som vanligt och skrattade åt sådant som bara vi tycker är roligt.
 

fanny mitt i en mening. som hon så ofta är. hon gillar att prata min syster, vilket är bra för det gör inte jag. det blir en bra balans på det sättet. 

axel fick syn på mina akvarellfärger och ville måla. han är inne i en grön period nu, familjens picasso (obs! sarkasm), och åstadkom tre klockrena verk på bara några minuter. till höger är hans tolkning av fanny. den heter "TOM".
 

och för att avsluta detta något barnsliga inlägg - skåda mitt babyansikte! jag tror att jag uppnådde min coolhetspeak just på denna bild. hade eventuellt kunnat spara lite coolhet till typ högstadiet. nåväl.

anti-carpe

 
david mitchell, min bittra brittiska hjälte, gjorde för ett (bra) tag sedan en video på sin youtube-kanal där han pratade om att leva i nuet*. detta ämne, som man visserligen kan tycka har diskuterats till döds, är något som jag med jämna mellanrum blir tvungen att fundera på tack vare min terapeut (ja, jag har en terapeut - deal with it). 
att leva i nuet är något jag finner nästintill omöjligt. delvis beror det på en djupt rotad rastlöshet (jag måste ha fötts med flackande blick) blandat med en realistisk (pessimistisk?) syn på livet, delvis på att mitt liv i stort sett består av helt identiska dagar som jag inte kan skilja från varandra om jag inte dagligen skriver upp stödpunkter över vad som har hänt. 
min terapeut vill att jag skriver ner åtminstone tre bra saker som hänt mig varje dag. tre saker som gjort mig glad. på det sättet stannar man upp, lever i nuet, och uppskattar händelsen mera än om man bara låter den flyga förbi. meningen är att jag ska skriva ner dessa saker genast när de händer, men naturligtvis sparar jag det tills slutet av dagen, eller ännu värre - slutet av veckan, när jag redan glömt vad jag gjort. 
du verkar ha höga krav, brukar min terapeut säga till mig. och det är nog det som är ett av mina största problem. att jag har så höga krav på vad som faktiskt ger mig glädje (eller som jag tror ska ge mig glädje) att inget når upp till det. att jag kan inte glädjas över småsaker. jag tror att jag undermedvetet mäter varje situation mot en lite bättre parallellversion som bara existerar i mitt huvud och när jag märker att det glappar så tänker jag att då är det nog inte riktig lycka. för om man riktigt på riktigt var lycklig skulle man väl inte fundera över hur en situation kunde bli ännu bättre? 
nu när jag tänker efter så vet jag inte om det här är ett problem. eller åtminstone inte ett problem jag vill lösa. jag vet inte hur jag skulle kunna leva med mig själv om jag blev en carpe diem-människa. anti-carpe-delen av min personlighet är så stor och har så mycket inflytande över resten av mig att om man tog bort det skulle jag bli någon annan. och det vill jag ju inte. 
och måste man tycka att allt är så himla bra hela tiden? måste man försöka glädjas över att man hör fågelkvitter när man inte har några pengar? eller njuta (kom igen då!! njut!) av en kopp whatever-floats-your-boat när hela livet hänger i luften och det känns som om man aldrig ska landa? 
nä. 
blä. 
man måste få tycka att livet suger. man måste få beklaga sig och vara ledsen. och man måste inte febrilt söka efter lyckomoment varje dag när det faktiskt kanske inte funnits några. det känns så påtvingat och falskt detta eviga njutande och intagande av omgivningar och uppskattande av struntsaker. 
så nu slutar jag med det. lika snabbt som jag började. jag var ändå aldrig särskilt bra på det. 


*jag vill bara påpeka att jag hatar detta uttryck något otroligt. tack.

tisdagshumor